Trump eller Dylan – vem väcker vår respekt?

För 25 år sedan var jag tillsammans med ett team från Aftonbladet på studiebesök hos USA Today i Washington. Jag var så imponerad över intelligensen, stringensen och det journalistiska handlaget hos denna redaktion.

Ett av tidningens  viktigaste motton var: ”Hang your ego on the door”. Deras journalister tvingades börja sin bana med att göra research för tidningens seniora reportrar. Visa att de hade alla fakta rätt. Bevisa att deras story var viktigare än deras egon. Så småningom, och det kunde dröja åratal, fick de bylines och kunde ståta med sina namn på en av världens internationellt mest ansedda publikationer.

”Hang your ego on the door…” Smaka på den ”Robinson-Robban”, ”Naken-Janne”, Bert Karlsson och Donald Trump! Jag skrev just om detta fenomen i en krönika på sajten News55, det vill säga en text om alla som vill bli kända för att de är kända, alla dessa ego-boostare, alla dessa dårar som tror att all publicitet är bra publicitet.

Nu skulle jag vilja ta detta ämne till en nivå jag levt på och praktiserat i snart 20 år, nämligen Publika Relationer (PR).

Så här är det enligt min erfarenhet:

Vi alla som på något vis har ett publikt intresse är råvara i den mediala industrin. Vi kommer in ungefär som timmerstockar till en massaindustri. Vi kommer ut som flis eller som finpapper. Att vi utnyttjas kan alltså vara både av godo och av ondo för oss själva. Det viktiga att inse är att vi utnyttjas. Att vi är råvara, och dessutom i de flesta fall gratis.

Hur ska vi då förhålla oss till detta? Jo vi måste sätta gränser, jag använder gärna begreppet staket. De som, med eller mot sin vilja, är eller håller på att bli offentliga personer måste bestämma sig för vad som är offentligt och vad som är privat. Och ungefär som vi inte tillåter obehöriga att klättra över ett staket till vår tomt så ska vi inte heller tillåta media att intervenera i vårt privatliv. Vad vi håller heligt kan naturligtvis skilja sig från person till person. För en del är det privatekonomi. För andra är det barn som inte ska tvingas ut i offentligheten. För andra är ens sexuella läggning, eller personliga trauman i ens bakgrund, det mest privata. För väldigt många är det en kombination av de saker jag beskrivit här. Har man väl släppt media över gränsen kan man sedan inte retirera.

För människor som sätter gränser och sedan konsekvent ser till att skydda dem uppstår oftast en djup allmän respekt.

Jag skulle till och med våga påstå att detta är själva kärnan i att ha ett ”personligt varumärke” (detta ack så moderna begrepp). Att man är oerhört öppen och transparent i alla frågor utanför ”staketet”, men aldrig förleds att släppa in media eller andra obehöriga där man satt gränsen för sitt privata.

USA:s två ytterligheter i dag heter Donald Trump och Bob Dylan.

Trump skyltar med sin smutsiga byk inför en hel kontinent; sitt kvinnoförakt, sin narcissism, sina knäppa uttalanden om att  bygga en mur mot Mexiko och sätta Hillary Clinton bakom galler. I vår svenska kultur ligger en inbäddad rädsla att göra bort sig. Det är pinsamt att se Trump stå med byxorna vid anklarna så totalt varje dag inför miljoners miljoner människor utan att ens fatta det själv.

Titta sedan på Bob Dylan. Som alldeles nyligen tog bort en liten mening på sin hemsida om att han vunnit Nobelpriset i litteratur. En hel värld väntar på besked om han tänker hämta sitt pris i Stockholm och Dylan låter världen vänta. Visst kan man kan kalla honom en arrogant och vresig gubbe. En rebell som vid 75 år borde bete sig vuxet. Men staketen han satt för sin integritet ger honom milsvida utrymmen att vara sig själv utan insyn.

Och handen på hjärtat – vem väcker mest respekt? Donald Trump eller Bod Dylan?

Detta tycker jag är viktigt att tänka på också när det gäller näringslivets toppar i Sverige. Granskningen blir alltmer skoningslös. Wallenbergfamiljen får sina tragedier uthängda. Uppdrag Granskning har i ett antal program försökt fälla vår mest folkkära miljardär Ingvar Kamprad. Christer Gardell börjar få popstjärnestatus i sin jakt på surdegar och produktivitetsproppar i ABB och Volvo. VD-toppar, som Sandviks Olof Faxander eller Ericssons Hans Vestberg får sparken inför öppen ridå. Och den mest spännande näringslivspersonen av alla just nu – Industrivärdens superstrateg Fredrik Lundberg – är ett ännu oskrivet medialt kort.

Se upp, säger jag i mitt jobb som medierådgivare och krishanterare. Det viktigaste just nu när du bygger ditt personliga varumärke är vad du inte vill prata om, var du vill sätta ditt staket. Din integritet. När du gjort klart det kan du med gott mod kommunicera om resten.

Andra pratar intressant om personliga varumärken.

Paul Ronge

När toppdirektörer blir medial kanonmat

På mina medieseminarier brukar jag säga att alla som på något sätt är publika blir gratis råvara i den mediala industrin. Vi kommer in som timmer och kommer ut som flis eller förädlat kaolinbestruket papper.

Det är alltså inte så dystert som det låter att vi är råvara, vi kan också komma ut neutralt eller positivt ur processen. Men själva poängen är att journalisterna äger storyn. De bestämmer vilken roll du har i den och vilka som är mest intressanta att bilda ingredienserna i dagens rätt.

Just nu är det mycket hårt fokus på näringslivet och framför allt dess toppdirektörer. Det är inte att undra på. Ragnarök har härjat i Industrivärden, där höga chefer sparkats på löpande band, bland andra tungviktarna Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén. Hela kartan har ritats om och superstrategen Fredrik Lundberg seglar nu upp som en riktigt stark utmanare mot Wallenbergsfären och Investor.

Investor har det heller inte lätt. ABB granskas obarmhärtigt, där arvoden på 32 miljoner håvas in av styrelsen, samtidigt som utmanaren Christer Gardell anser att ersättningen är alldeles för hög och i media pläderar för en styckning av ABB.

Den som får schavottera mest i Svenskan är Jacob Wallenberg som fått en kraftig höjning av sitt arvode, samtidigt som lönsamheten står och stampar och de anställda står inför nedskärningar.

I början av september fläktes ”Wallenbergarnas dolda tragedier” ut i Expressens papperstidning, nästan på ”Hänt Extra-maner. Att snaska i familjens privatliv ansågs tydligen så lukrativt så artikeln sedan låstes in i betalvägg som synes i länken.

Ericsson, med sin vikande lönsamhet, sin ledarkris och hotet att nu helt försvinna från Sverige är en gemensam plåga för de båda maktsfärerna Investor och Industrivärden. De senaste nyheterna spekulerar i försäljning.

Stora kapitalplacerare vill också stycka av SCA:s skogsindustriella del. Det möter kraftig kritik från den avsatte  Sverker Martin-Löf, och notera hur Svenska Dagbladets krönikör Per Lindvall beskriver honom: ”Som en sårad och uppretad gammeltjur utslängd ur sitt gamla revir så har naturligtvis Sverker Martin-Löf sina egna drivkrafter att stånga och sparka åt alla håll”.

Trenden är tydlig och har successivt trappats upp. Toppdirektörer blir kändisar, får finna sig i att bli hårdhänt behandlade och granskade utifrån sin privatmoral och etik. Miljonarvoden och ”fringisar” som kan handla om helikoptrar, jakt och resor till världens mest attraktiva idrottsevenemang avslöjas. Till och med kärlekshistorier, där Swedbanks förra fixstjärna Michael Wolf först fick rubriker för relationen med TV 4:s Kristin Kaspersen och nu senast med den så kallade PR-drottningen Lili Assefa. Pehr G Gyllenhammar väckte intresse när han kom ut som nybliven pappa vid 82.

Utvecklingen har gått väldigt snabbt sedan jag i början av 1980-talet fåfängt försöka intervjua toppdirektörer om den konflikt som då fanns mellan ”hökar och duvor” i dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen. Ingen tordes säga varken bu eller bä, utan hänvisade till SAF-chefen Olof Ljunggren. Direktörerna förhöll sig i allmänhet anonyma, med ytterst få undantag som Volvos Pehr G Gyllenhammar och Electrolux Hans Werthén.

Jag tror den här utvecklingen också har mycket gott med sig. CSR (Corporate Social Responsibility), på svenska enklast företagens uppförandekod och inställning till etik och moral har blivit allt hetare i den granskande journalistiken. Det betyder att direktörer skärper sig själva och kraven på sina företags etiska förhållningssätt.

Väldigt mycket av mina krishanteringar av idag handlar om hur produkter som når Sverige produceras under miserabla förhållanden och i strid med demokratiska rättigheter. Under lång tid utgick media från att det saknade nyhetsvärde när direktörer får miljonbelopp för att arbeta och ibland ännu större miljonbelopp i avgångsvederlag för att inte arbeta. Nu väcks vrede och indignation både mot skyhöga ersättningar och skattefusk, kanske också beroende på att en så stor del av svenska folket idag är aktieägare.

En reflektion jag gör i mitt jobb är att VD, eller CEO som beteckningen idag oftast lyder, på större och publika företag måste bli medveten om sitt personliga varumärke. Att han eller hon måste tåla granskning. Och att det oftast är viktigast att förstå var journalisterna har rätt än var de har fel. Var det finns fog för kritik från omvärlden. Med den ödmjukheten (som till exempel PR-snillet Ingvar Kamprad visade när han avslöjades för att i sin ungdom ha varit nazist) kan man klara många kriser.

Allt som oftast behöver man hjälp av någon som tittar ”utifrån och in”, som med det perspektivet till exempel kan förklara: ”Sverker, folk tycker faktiskt inte det är okej att du åker helikopter och privatjet på ditt företags bekostnad lika självklart som de åker buss och tåg för sina privata pengar. Du behöver inte hålla med, men det är viktigt att du förstår hur de resonerar”.

Tänk om Sverker Martin-Löf sedan hade sagt: ”Visserligen är det en försvinnande liten del av mina resor som varit privata men jag förstår och tar till mig kritiken. Det är lätt att bli fartblind. Nu gör vi om reglerna så det inte längre blir möjligt att använde privatjet och helikopter privat.” Kanske hade ingen karta ritats om. Kanske hade konsekvenserna inte blivit så drastiska.

Nu är Martin-Löf, hyllad industriman i decennier, förpassad till historiens skräphög som ”en sårad och uppretad gammeltjur”.

Jag tror det finns oerhört mycket att lära och jättestora chanser att utveckla sina personliga varumärken för  de mest drivna direktörerna som finns i Sverige om man drar rätt slutsatser av ”Lex Martin-Löf”.

Andra skriver intressant om näringslivet.

Paul Ronge