Daniel Öhman

Lögnen är krishanteringens självmordspiller

Jag har precis sträckläst Eko-reportrarna Bo-Göran Bodins och Daniel Öhmans bok ”Saudivapen”. Den är lysande intressant om man vill få en inblick i både reportrarnas och de granskades perspektiv i en kris.

Reportrarna väjer inte för att ta upp sina egna konflikter med varandra, hur ett långt gräv tär på psyke och familjeliv och egna känslor av tabbar och tillkortakommanden. Det gör boken lättläst och spännande.

Jag kan känna igen mycket från mina 20 år som reporter, där jakten på stora avslöjanden var en stark drivkraft.

Jag vill inte här gå in på den politiska diskussionen om vapenexporten och om lagstiftningen kringgåtts eller ej, utan håller mig till krishanteringen, som är en del av mitt jobb.

I boken resonerar författarna kring begreppet lögn. På Ekot är policyn att vara mycket restriktiv med att påstå att någon som granskats ljuger. Det kan ju vara så att personen missuppfattat något eller varit i god tro.

Och var exakt blir en halvsanning en lögn? Är det när försvarsministern skickar ut ett pressmeddelande som dementerar något reportrarna aldrig påstått, som ”det byggs ingen vapenfabrik i Saudi”?

Men under grävets gång blir det allt tydligare: Det går i alla fall att beslå FOI och dess generaldirektör Jan-Olof Lind med lögn, bevisat i intervjuer och i hemligstämplade dokument, som också redovisas i boken.

Tydligaste exemplet är när Lind kategoriskt gång på gång förnekar att han har kännedom om projektet ”Simoom” (det arabiska ordet för ökenvind som var namnet på det planerade bygget av en vapenfabrik).

”Hör du inte vad jag säger”, fräser Lind åt Bodin när han frågar om ”det är riktigt säkert” att han inte känner till projektet.

Det är en solklar lögn och efter detta vägrar Lind att kommentera planerna på en vapenfabrik med hänvisning till sekretess. Då är det så dags.

Med en nästan kuslig tajming hade Uppdrag Granskning igår ett avslöjande om att FOI använder KTH som bulvan i ett forskningsprojekt som ger Kina tillgång till ”Edge”, en teknik som kan användas för massförstörelsevapen.

Här framträdde Lind och förnekade kategoriskt att KTH användes som bulvan, eller att Kina militärt skulle kunna tillgodogöra sig Edge som teknik. Frågan är: Hur stor trovärdighet har Lind i den frågan när han i Saudiaffären så uppenbart talade osanning? Försvarsminister Karin Enström framträdde senare under kvällen, som vanligt med papegojmetoden där man svarar samma oavsett fråga. I nyhetssändningarna förklarade hon sig nöjd med att Lind förklarat för henne att allt gått korrekt till.

Jag var mycket förvånad över att Lind kunde sitta kvar efter Saudiaffären. En person på generaldirektörs nivå som beslås med en lögn borde rimligtvis vara förbrukad. Han hade utan större problem kunnat hävda sekretess och sluppit att ljuga från start.

Lögnen är vanligtvis ett självmordspiller i all krishantering. Jag brukar till mina kunder säga: ”Man behöver inte säga hela sanningen, men det man säger ska vara sant.”

Refaat El Sayed ljög om sin doktorshatt, Mona Sahlin om sitt kontokort och konsekvenserna för båda personerna blev förskräckande.

Fortsättning följer säkert.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

Uppdatering: Intervjuas idag i SvD apropå försvarsminister Karin Enström och ”papegojemetoden”.

#Gräv13: Om ”motattacker”, lejon och antiloper

Jag fick precis följande mejl från arrangörerna av Gräv 13 som äger rum om några veckor i Göteborg:

”Nu börjar de sista detaljerna ta form inför seminarierna på Gräv i mars. Ni ska ju alla vara med i paneldebatten ”Hur hantera motattacker?” (lördag 9/3 kl. 10.30-11.45) som handlar om hur de personer, företag eller grupper som vi granskar agerar inför och efter våra gräv – och hur vi som reportrar eller redaktioner gör för att hantera de här motattackerna. På Kaliber tex har vi märkt att företag har blivit mer aggressiva och aktiva redan innan våra granskningar är publicerade. Och efter våra granskningar fortsätter påtryckningar och aktiviteter på olika sätt för att sänka eller slå hål på grävet. Tanken med paneldebatten är att ni med olika erfarenheter av motattacker delar med er av egna exempel och diskuterar hur vi som journalister hanterar de här situationerna.”

Lägg märke till ordet ”motattacker” i rubriken. Det följs upp flera gånger i ovanstående text, uppbackat med orden ”aggressiva” och ”aktiva”.

Här är de som kommer att delta i panelen:

Lena Mellin, Aftonbladet, Joachim Dyfvermark, frilans, Daniel Öhman, SR Ekot, Eskil Larsson, SR Kaliber, Hanna Nyberg, SVT Västnytt, Paul Ronge, PR-konsult, Gellert Tamas, frilans.

Idel ädel namnkunniga journalister, i flera fall prisbelönta. Dyfvermark är en av avslöjarna bakom Telia-skandalen, Öhman den som tillsammans med Bo-Göran Bodin avslöjade FOI:s planerade vapenfabrik i Saudi. Och så jag. Den enda personen från ”den andra sidan”.

För säkerhets skull har moderatorn Björn Häger arrangörerna också skickat med frågor att fundera kring:

”Några generella frågor att fundera kring är bla:
Har motattackerna blivit fler? Och varför då i så fall?
Hur ser de ut? (Hur går det till?)
Har tillvägagångssätt och metoder förändrats?
Ser motattacker från politiker/myndigheter och privata företag olika ut?
Funkar motattackerna? (Får de någon effekt på våra publiceringar?)
Tänker reportrar (redaktioner) olika kring hur motattacker ska hanteras?
Vad får motattacker för konsekvenser för den granskande journalistiken?
Vad ställer det för nya krav på oss som grävande journalister?”

Och då ställer jag, som inte är granskande journalist utan tvärtom tjänar mitt levebröd på att hjälpa dem som granskas, mig stilla frågan: Hur ska jag i debatten hantera att vinkeln redan är given: ”Hur hantera motattacker”? När jag tycker att det oftast tvärtom handlar om försvar, ett legitimt sätt att i forum som fungerar försöka få ut sina bästa argument som granskarna väldigt gärna väljer bort?

Visst finns det motattacker och jag skulle gärna definiera dem med följande exempel:

När stora företag, exempelvis detaljhandelsföretag, med hot om indragna annonser försöker hindra en publicering.

När enskilda journalister attackeras genom olika former av personangrepp, ryktesspridning etcetera.

Alla grävande journalister som nu planerar resan till Göteborg vet att det är försvinnande få sådana fall. Och att den typen av klantiga påtryckningar alltid avvisas av ansvariga utgivare med integritet.

Men det är banne mig inga ”motattacker” när en VD väljer att tala med en affärstidning istället för det granskande programmet, i vetskapen om att granskaren kommer att välja bort dennes bästa argument. Inte heller när ett företag väljer att ge sin bild på en hemsida, i en blogg eller till och med i en annons. Inte heller när en VD flyr fältet och vägrar uttala sig. Det är måhända usel krishantering och strategier som är dömda att misslyckas. Men det är lika mycket ”motattack” som när antilopen försöker undkomma lejonet. Granskarnas övertag är så ohyggligt stort eftersom de äger storyn och bestämmer vinkeln – vad som ska tas med och vad som ska skäras bort.

Har jag någon chans att ändra vinkeln på Grävs debatt från ”motattack” till ”försök till försvar”? Lika stor som en snöboll i helvetet, sannolikt.

Och detta ger ju en fingervisning om varför direktörer och höga organisationsföreträdare skyr Uppdrag Granskning, Kaliber, Kalla Fakta, Ekots Grävgrupp, grävarna på DN, SvD, Expressen och Aftonbladet som pesten. De vet att vinkeln är given och där får inte deras sanning och deras bästa argument plats.

Går det att ändra så relationen förbättras mellan makthavare och grävare? Ungefär lika stor chans som att lejonet skulle bli kompis med antilopen skulle jag vilja hävda. Jag har skrivit om det här.

Med detta sagt tackar jag Gräv 13 för att jag får medverka och ser fram mot en bra debatt. Och senare under lördagen, 13.15, håller jag ett eget seminarium på temat: ”Så gör jag för att hjälpa mina kunder och försvåra för grävarna att skandalisera dem” (OBS: min vinkel). Grävs rubrik är: ”Dags för journalister att bli PR-tränade för att förstå hur ”andra sidan” tänker.”

Öppenheten från Gräv är stor, det vet jag av erfarenhet eftersom jag medverkat flera gånger tidigare (en gång fick jag inför 100-tals grävare intervjua Janne Josefsson) så det är inte osannolikt att både debatten och mitt seminarium sänds via Bambuser och därmed går att följa på nätet.

Intressant? Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman”>Andra skriver om krishantering.

Paul Ronge

Därför nobbar direktörerna Uppdrag Granskning

Den 22 december hade SR:s Medierna ett intressant inslag på temat: ”Strutsen ersätter pudeln i krishanteringen”. Tesen var att makthavarna alltmer vägrar ställa upp för ”scoopreportrarna” i avslöjande program som Uppdrag Granskning, Ekot, Kalla Fakta och Kaliber för att istället låta sig intervjuas av sämre pålästa reportrar i andra medier. På så sätt lyckas VD:ar och generaldirektörer undvika de svåra frågorna.

För en gångs skull tycker jag Medierna gör en ytlig analys och missar målet. Jag har den största respekt för granskarna, har själv varit en kritiskt granskande samhällsreporter och är i min nuvarande roll som PR-konsult en av dem som anlitas mest i krishanteringar av företag och organisationer.

Men själva formatet i de granskande programmen är att makthavare ska sättas dit. Som jag sade när jag fick möjligheten att hålla ett föredrag för Uppdrag Gransknings redaktion 9 februari i år:

”Hur ska avslöjande program som Uppdrag Granskning få direktörer att ställa upp när det enda de har att erbjuda är sveda och värk – från fläskläpp och blåtira till snudd på medial lemlästning?”

Mitt korta svar är ju att formatet gör att varje makthavare med överlevnadsinstinkt skickar fram sin kommunikatör som ”åskledare” så länge det är möjligt. Det är först när scoopet är så starkt att det blir ohållbart att nobba intervjuer som en VD tvingas att ställa upp för Uppdrag Granskning.

SR:s Studio Ett, SVT:s Agenda, SVT:s God Morgon Sverige och TV4:s Nyhetsmorgon kännetecknas inte av att reportrarna i sig är sämre pålästa eller mindre seriösa. Snarare erbjuder formaten i dessa program större möjligheter för de som grillas att ge sina versioner utan att lustmördas på vägen.

I Medierna görs ett nummer av att Studio Ett accepterade Telia Soneras villkor att i direktsänd radio vägra debattera med Uppdrag Gransknings Fredrik Laurin. Jag ser inget problem – Studio Ett godkände kravet och då är det bara att hålla det ingångna avtalet med Telia Sonera.

Vissa myndigheter och verk kan inte, på grund av att de är så offentliga, med hedern i behåll undvika att skicka fram sina generaldirektörer och då kan det leda till katastrofer som Arbetsförmedlingens Angeles Bermudez-Svankvists framträdande i Uppdrag Granskning i juli i år.

Säkert såg många direktörer detta program och drog sina slutsatser. Det står inte i svensk grundlag att man måste ställa upp för journalister, särskilt inte om det är lika solklart att man kommer att bli bortgjord och nedgjord som att någon alltid åker ut i Robinsons ö-råd.

Vad jag däremot hamrat in i alla sammanhang där jag medverkat under året som gått, det är att man inte kommer undan kärnfrågan som ställs i en granskning, hur sofistikerad krishantering man än gör och hur påkostad PR-byrå man än anlitar.

Det räcker att ge två exempel:

Telia Soneras kommunikationsdirektör Cecilia Edström fick frågan gång på gång av Fredrik Laurin om företaget har mutat i Uzbekistan. Varje gång undvek hon frågan och svarade med ett ”corporate statement”, ett så kallat Bosse Ringholm-svar. Efter någon vecka tvingades VD Lars Nyberg ändå ge sitt svar: ”We didn’t bribe anyone”. Varför kunde inte Edström fått sagt det direkt?

FOI:s generaldirektör Jan-Olov Lind ljög när han sade att han inte kände till bygget av en vapenfabrik i Saudi, på reportern Daniel Öhmans direkta fråga om projektet Simoom. Genom hela Ekots scoop ekade ju kärnfrågan som bland andra Carl Bildt vägrade besvara: Kommer vapenfabriken att byggas eller ej?

Att frågan var delikat för regeringen var självklart. Antingen utmana den svenska opinionen med ett ja, eller komma på kant med Saudis shejker genom ett nej. Bildt slingrade sig genom att 103 gånger hänvisa till ”avtalet”, det vill säga överenskommelsen som Sverige slöt med Saudi under socialdemokratisk regering. Bildts 103 ”Bosse Ringholm-svar” klipptes sedan ihop till någon sorts hysterisk rap-version som under skratt visades på Gräv-12.

Men den 20 oktober ger försvarsminister Karin Enström beskedet i Ekots Lördagsintervju att det blir ingen svensk medverkan i en vapenfabrik i Saudi. Då är ju kärnfrågan, som ledde till försvarsminister Sten Tolgfors fall och som alla berörda så ihärdigt duckade för i månader, besvarad. Enkelt uttryckt: Ju tidigare makthavarna kunnat ge detta besked, desto mer hanterlig hade krisen blivit.

Daniel Öhman har ett kreativt förslag i Medierna: ”Låt oss journalister samarbeta mer och ställa de svåraste frågorna, oavsett vem som får intervjun”. Jag tror det är rätt svårt. Journalistiken är oerhört egocentrisk och konkurrensinriktad. Ingen vill vara tvåa efter den som har scoopet, vara den som följer i fotspåren. Men min tes är framförallt: De tuffaste frågorna kommer oftast fram och publiken ska inte underskattas när det gäller att begripa vad som är viktigt. Det är svaren som dröjer eller ibland helt uteblir. Och de som oftast förlorar på duckandet och långhalandet är makthavarna själva.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: SR:s Medierna intervjuar mig och Janne Josefsson på temat i bloggposten ovan, ”dramatiserade granskningar”, ungefär 18 minuter in i programmet.