”För övrigt anser jag att Karthago borde förstöras”
Så brukade Cato den äldre avsluta sina tal i den romerska senaten under antiken, oavsett vad talet handlade om. Och till slut fick han rätt med sitt mantra; Karthago totalförstördes av romarna.
Ungefär samma skulle jag vilja göra när det gäller Arbetsförmedlingen (AF). upprepa till leda att ingen jobbpolitik blir trovärdig innan politikerna (oavsett om de heter Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven) tar tag i den skandal och orgie i pajaskonster som AF under sin generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist utvecklats till.
Det var absolut inte bra förut heller, under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod, när AGA (Aktivitetsgarantin) infördes.
Men nu har det under en lång period gått helt överstyr.
Hur kunde Arbetsförmedlingen betala 5 miljarder (5 000 000 000) från 2008 till så kallade ”jobbcoacher”? En miljard i snitt om året, bland annat till charlataner som ”Personalstrategerna”? Och utan att ens klara av att redovisa vad de fått för pengarna?
Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin har skrivit utmärkt om denna sorglustiga historia idag: Det ska löna sig att vara jobbcoach.
Arbetsförmedlingen förmedlade mindre än ett jobb i månaden per arbetsförmedlare både 2010 och 2011, enligt en rapport från Svenskt Näringsliv.
Det här är det allvarliga. Att Bermudez-Svankvist sedan tillsätter kompisar från Folktandvården i ledningen, extraknäcker som talare på arbetstid, gör bort sig helt i intervjuer där hon på sämsta medieträningsmanér undviker att svara på frågor, och försöker mörka ett massivt missnöje från personalen skulle man kanske till nöds kunna svälja — om bara Arbetsförmedlingen gjorde sitt jobb och förmedlade jobb.
Men istället ser vi som ovan att det är dårarnas paradis, en miljardrullning utan like där AF inte ens bemödar sig att undersöka om skattebetalarna får någonting för pengarna.
Och värst av allt är att de som har svårast att få jobb också förnedras i Fas 3, samtidigt som de ger miljonvinster åt charlatanerna i ”coaching-industrin”.
Vi glömmer lätt någonting viktigt: Hur svårt det är att hålla fanan högt och behålla sitt självförtroende när man får nobben gång på gång och kanske inte ens efter hundratals telefonsamtal får komma till en anställningsintervju? En riktig förmedling ska ju inte bara lämna över jobbet att söka till den arbetssökande, utan också yrkesmässigt kolla var det finns förutsättningar, vara aktivt uppsökande, vara ett stöd och en hjälp för den som är arbetslös.
Allt fler börjar tala om privata alternativ till AF, det är så uppenbart att det inte fungerar.
För mig som amatör är en sak solklar; Kallar man sig arbetsförmedlare så ska man förmedla arbeten. Fastighetsförmedlare förmedlar fastigheter. Aktiemäklare förmedlar affärer i värdepappershandel. Men en Arbetsförmedling som lägger ut allt ansvar för jobbsökande på de arbetslösa, som lägger ut kompetensutveckling på inkompetenta ”coacher” och kommunikation för miljonbelopp till konsulter, vad har den för värde? Noll, anser jag.
Tillsätt en utredare av Allan Larssons kaliber. Någon resultatinriktad och kreativ som ser om det går att göra någonting åt detta fuskbygge. Jag ser ingen trovärdighet hos vare sig regering eller opposition i jobbfrågan så länge som Angeles Bermudez-Svankvist tillåts experimentera och härja fritt.
Först när Arbetsförmedlingen verkligen prioriteras som något som ska skapa jobb åt andra än byråkrater och giriga coacher tycker jag ”arbetslinjen” och ”alla som kan ska få jobba” blir trovärdiga paroller och inte bara politiska floskler för att vinna nästa val.
Andra skriver intressant om arbetslöshet.
/Paul Ronge