Vi firade Valborg igår med en utomordentlig trevlig middag med franska vänner här i Antibes.
Ishavsräkor, älgstek med kantarellsås,hjortron med Filadelfia Cheesecake borgade för att den svenska matkulturen var närvarande, det blev väldigt uppskattat.
Och mycket politik vid kaffet och avecen. Som så ofta när man umgås här. Ett vänligt resonerande, så långt från plakatpolitik och skyttegravar man kan komma.
Från fotboll (Anna kan inte förstå hur en boll kan väcka så mycket känslor) till svårigheten att ha råd att anställa (jag betalar lika mycket i skatter för min anställde som han får i lön, säger Fabrizio) till främlingsfientligheten (har ni i Sverige något som liknar vårt parti Front National?) till krisen i Grekland.
Våra vänner tycker Sverige är oerhört smart som har hållit sig undan Eurozonen. Frankrike har ett budgetunderskott på 117 miljarder euro (ungefär 8 procent av bruttonationalprodukten) och är ändå inte värst i EU. I topp ligger Grekland, Spanien och Storbrittanien med underskott över 10 procent.
Av de 27 länderna i EU ligger 22 över de 3 procent som skulle vara den övre gränsen för budgetunderskott enligt de fem konvergenskriterier som skulle uppfyllas för EU-länders rätt att införa euron.
Det nålsöga som Sverige fick ta sig igenom, genom ett antal sparknivar, för att uppfylla konvergenskraven räddar oss idag. Vi har det lägsta budgetunderskottet av alla EU-länder, 0,5 procent av BNP.
Den franska debatten kretsar väldigt mycket kring smittorisken (La contagion). Att det grekiska krisdramat sprider sig till de andra länderna som inte kan hålla i sina plånböcker.
Vännerna menar att de franska problemen i mycket handlar om någon sorts egoism i nationalkaraktären. De talar om alla strejker och aktioner så fort politikerna försöker röra 35-timmarsveckan eller pensionen vid 55 som en stor del av befolkningen åtnjuter. Och som Frankrike absolut inte har råd med. Och om ett fack som är alldeles för starkt och slår besinningslöst mot alla försök att få ordning på ekonomin.
Vi pratar om busstrejken som facket slog till med mitt i la canicule (den katastrofala värmeböljan som dödade människor) för några år sedan. Då vi såg utmattade pensionärer släpa sig längs gatorna med tunga matkassar och turister här i Antibes stod fullständigt villrådiga i busskurerna.
Eller som nu när 1300 traktorer vällde in i Paris för att lantbrukarna kräver staten på subventioner, för att de inte klarar av att få sin business att löna sig av egen kraft. Reportrar med tindrande ögon ställde snälla frågor till lantbrukarna, inga kritiska frågor alls om det moraliskt berättigade i att ställa till ett trafikkaos för vanligt folk för att få chansen att ställa sig själva och sina krav i centrum. Sådana frågor hade självklart ställts av SVT Rapport.
Vännerna hyllar oss svenskar och tycker det finns en skandinavisk mentalitet att göra rätt för sig, att inte försöka smita från notan och att inte se allt så totalt egoistiskt.
Jag tror det är väldigt överdrivet (kanske var det också ett sätt att tacka för maten!) och att folk är väldigt lika oavsett var de har sina kulturella rötter. Jag hävdade att det handlar om politikers mod och integritet och politisk tradition att våga lösa problem. Där har vi mycket att vara stolta över i Sverige.
En bra politiker vågar ta obekväma beslut. Föraktet för president Sarkozy är monumentalt bland våra middagsgäster. En liten sprattelgubbe som finns överallt (omnipotent) samtidigt, som hörs ständigt i debatten, som kör över sina ministrar gång på gång, men som inte får något som helst av värde uträttat.
Åtminstone inte när det gäller ekonomin.
Jag tänker på Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt, Göran Persson och nu Anders Borg, som är minst lika lysande som sina socialdemokratiska företrädare (jag har ”glömt” några i raden av finansministrar och det är helt medvetet).
Vi bör vara oerhört tacksamma över att de haft (och har i Borgs fall) den styrka och position som behövs när många vill ha och färre vill betala.
Därför är Borg värd att respektera för sin kamerala inställning att lägga ner det tillfälliga konjunkturstödet till kommunerna. Lika mycket respekt som kristdemokraten Mats Odell är värd förakt när han använde uttrycket ”Tobleronepolitik” i den här debatten som borde föras seriöst.
/Paul Ronge
Tjena Paul!
Håller med i allt väsentligt (lite oroande att jag för det mesta inte finner anledning att skilja mig från dina uppfattningar, eftersom de flesta jag har att göra med annars tar varje tillfälle i akt att idiotförklara mig – därmed torde det ju kanske vara så att såväl du som jag inte är riktigt riktiga, eller kanske världen i övrigt är spritt språngande galen..? :D). Vill dock betona en sak när det gäller partipolitik: Är själv uppvuxen i det ”röda Gävleborgs län” och har såväl själv fått, som fått se andra få partiideologiskt betingat stryk. Har nu under ett drygt halvt decennium bott i Fjollträsk och under denna tid kunnat konstatera att alla härbärgen för hemlösa utom ett har lagts ned, man PRATAR mycket om att hjälpa de utsatta, men särskilt mycket verkstad blir det aldrig. Några siffror från Stockholms hemlösas förening i frågan (Anders Nilsson, tror jag han heter): 18.000 hemlösa svenskar omsätter i dag 11 MDR SEK per år! Slutsats: Drygt 600 K SEK per hemhös och år – Fråga: Är det verkligen någon i detta land som tror att ”Pundar-Pelle” & co skulle bry sig om att göra bryt i bilar och villor om de själva fick se något av dessa pengar!!?? Det svenska systemet är inget annat än ren HORDRIFT!!!
Stämmer siffrorna är det ju inte klokt. Visserligen ligger väl svensk politik för hemlösa litet vid sidan om debatten om euron och budgetunderskotten i Europa, men vad säger att man inte får hoppa mellan samtalsämnen? Ungefär som vid en fransk middag med tillräckligt mycket gott vin 😉
Ha en riktigt skön Första Maj, Patrik!
Kom ihåg att våra politiker hade om vi inte hade haft en fokomröstning, hade infört Euron för länge sedan och vi hade blivit ännu mer brandskattade än vad vi är idag. Euro området är en politisk konstruktion och därför dömt att misslyckas. Detta kan sluta riktigt illa faktiskt då vi inte bara har Grekland utan nästan alla länder i Euro området har för stora budgetunderskott.
Att militanta minoritetsgrupper skaffar sig extra fördelar gäller inte enbart Frankrike där bönder tex verkar åka gräddfil och inte behövt rationalisera i samma omfattning som i tex. Sverige eller USA men även vi har sådana grupper som tex.byggnadsfacket och värst av dom alla elektrikerna. Detta beror på de enorma statstöd som staten gav till byggsektorn under 70 och 80 talet.
När det gäller Sverige så skulle jag nog vilja påstå att det enbart är Göran Persson och nu Anders Borg som lärt sig läxan. 90 tals krisen var enormt djup för oss och 600.000 jobb gick förlorade mot 120.000 i dagens kris. Palme,Sträng och Feldt spelade bort ett försprång vi hade genom en oaktsam finanspolitik så dom ska verkligen inte upp på the hall of fame, snarare hall of shame. Det hela är egentligen ganska enkelt. Det går bara att få det bättre genom att jobba hårt, individuellt och kollektivt. Gräddfil är som att kissa i byxan, varmt först men sedan kallt och blött.
Själv så vi festat på dovhjort en kväll och sedan sik en annan och det är inte fel det heller så dessa kriser är i ett globalt perspektiv ett lyxproblem.
Nils Dacke: OK kanske vettigare att tacka svenska folket som röstade rätt än högre makter vars inblandning väl är mer tveksam 😉
Jag håller inte med dig när det gäller Sträng och Feldt. Sträng bildade skola och var den perfekta rikshushållaren för en framgångsrik finanspolitik, menar jag. Jag blandar inte här in problematiken i fördelningspolitiken som fick arbetsgivare att gnälla, utan jag pratar bara budgetpolitik.
Kjell-Olof Feldt höll stenhårt i plånboken när de första sparknivarna började vina på 1980-talet. Jag som bevakade såg ju vilka spänningar som uppstod, inte minst till Sten Andersson som var socialminister.
De borgerliga regeringarna Fälldin 1+2 och Ullstens minoritetsregering i slutet av 1970-talet var budgetmässiga katastrofer, det är bara att förtränga de namn som ställde till med enorma budgetunderskott som Feldt sedan fick hantera.
Det är därför väldigt hoppingivande att Reinfeldt-Borg inte på något sätt går i de spåren. Oavsett om vi får Mona Sahlin (där tror jag inte du håller med mig) eller Fredrik Reinfeldt som statsminister i höst så tror jag respekten för att hålla i kulorna och balansera budgeten finns där.
”hålla i kulorna ” Freudiansk felsägning 😉 Jo det stämmer att det borgerliga regergingarna innan under Fälldin inte var lyckade.
Nils: Haha, Jag trodde man sa ”hålla i kulorna” om när det gäller att hålla hårt i plånboken. Blev jag för folklig nu för en inbiten vildsvinsjägare?
Det låter som en god middag, även om jag ibland erinrar mig Torsten Ehrenmarks ord att mat smakar bäst i sin egen kultursfär, dvs. han tyckte inte att sill och knäckebröd smakade lika bra i London som i Stockholm. Just knäckebröd har dock blivit en storsäljare på kontinenten och jag tror att populariteten har att göra med hållbarheten.
Ja, detta med Greklands kris och i förlängningen eurons kris har varit en rysare. Det var mycket intressant att lyssna till IMF:s chef Dominique Strauss-Kahn i går. Han gav sin syn på saken i en intervju som den kvinnliga barska programledaren för A vous de juger hade åkt enkom till New York för att göra (fransk tv har resurser). Kvällen därpå (i går) visades intervjun. DSK menade att Europas (EU:s) stora problem inte är budgetunderskotten och skulderna utan den låga tillväxten, bara 1 procent mot USA:s 3 procent och Asiens långt högre tillväxt. Några lösningar för att öka tillväxten diskuterades dock inte. Sedan förklarade han också hur IMF jobbar. Han menar på att IMF har läkarens roll att dela ut beska piller för att patienten ska bli frisk. De åtgärder som länderna själva föreslår går inte alltid IMF med på av omsorg om de mest utsatta medborgarna. Lösningen brukar vara att höja skatterna för höginkomsttagarna. DSK framhöll att de som får lida värst för Greklands kris är ändå grekerna själva och inte de länder som måste punga ut med lite lånemedel.
Den här eurokrisen har fått länderna med stora budgetunderskott att ta tag i situationen. Ordet för dagen i Frankrike är ”rigeur”. Frankrike har dragits i 30 år med budgetunderskott och kostnaden för statsskulden är den näst största budgetposten, 43 miljarder euro, lika mycket som inkomstskatten genererar. Men nu blir det andra bullar. Pensionsåldern är nu 60 år men det är på väg att ändras. Överhuvudtaget diskuteras pensionerna livligt i Frankrike och man ser med avund på Sverige som har ett överskådligt och som det uppfattas, rättvist system. Sverige gavs också som exempel på ett land som, vid sidan av Kanada, lyckats komma till rätta med stora budgetunderskott, bl.a. tack vare att minska de statsanställda med hälften och lägga ned postkontoren. Något sådant går inte utan omfattande strejker i Frankrike och det är sant att de strejkande ställer till med så mycket besvär som möjligt för att få gehör för sin sak. Senast var det narkospersonal som blockerade järnvägsspåren vid en stor station i Paris vilket fick till följd att trafiken lamslogs och många passagerare fick söka extra övernattning. Uselt!
Ja, många fransmän gillar inte Sarkozy och kanske har han själv och hans medarbetare insett att medieexponeringen inte bara är av godo. När han och Carla bevistade öppningen av världsutställningen i Shanghai fick kamerorna inte komma alltför nära och när Clotilde Reiss som suttit fängslad 10 månader i Iran direkt skjutsades till Elyséepalatset efter att ha transporterats hem i regeringsplanet fick jag till min besvikelse inte se Sarkozy i bild en enda gång. Efteråt kommenterade även nyhetsankaret Sarkozys frånvaro med en ”sobriété médiatique”, vilket verkar vara en strategi.Nåja, igår fick jag min dagliga dos då det visades en snutt av David Camerons första utlandsbesök som gick till hans politiska frände på andra sidan kanalen. Jo, jag gillar att iaktta den energi som Sarkozy utstrålar, kanske för att jag själv har en mer tillbakalutad stil.
I en intervju i Point de vue, vars omslag för övrigt pryds av en sorgsen prinsessan Madeleine, säger Frédéric Mitterrand, Sarkozys kulturminister, att den eller snarare de ekonomiska kriserna som präglat Sarkozys mandatperiod knappast underlättat för honom att driva igenom de program som han lovade under valrörelsen. Han har en skön inställning till sin post tycker jag. Han klamrar sig inte fast i politiken utan säger att dagen efter det att han slutar som minister så börjar han skriva eller regissera en film. Han säger att Sarkozy är mycket intelligent, att han har en övermänsklig uppgift och att det är en man ”d’une grande gentillesse, d’une grande fidélité”. Han jämför Sarkozy med Rafael Nadal, som på tennisbanan kan inge fruktan men som i verkligheten är ”un type adorable”. Och för att vara lite romantiska så återger jag vad han svarar på frågan om på vilket sätt Sarkozys och Carlas historia inspirerar honom: ”Leur histoire est romanesque: ce serait facile d’ecrire quelque chose sur eux parce qu’il y a une chose: la vérité, c’est qu’ils s’aiment. Ce sont deux personnes qui s’aiment”. Alltså han tror på kärleken i det fallet. Tills vidare tror jag också på den, tills något annat framkommer. Men jag ska inte fortsätta på det temat, jag har redan upptagit kommentarsfältet nog länge.
I går var det demonstrationer i Frankrike mot planerna på att höja pensionsåldern. Även om man beräknar att hundratusentals människor var ute på gatorna var protesterna ändå inte så massiva att det avskräcker Sarkozy från att gå vidare med planerna. Det förefaller som om pensionsåldern kommer att höjas med ett par år för alla grupper. Dvs, de som nu har rätt att gå i pension vid 55 – statsanställda såsom poliser, brandmän, plitar och järnvägstjänstemän – får gå i pension vid 57 och övriga vid 62 i stället för 60. Helt klart är dock detta en fråga som kommer att diskuteras lång tid framöver och kanske blir den utslagsgivande vid nästa presidentval 2012. Socialisterna vill behålla 60-årsgränsen, men jag tror att även många fransmän inser att det inte är hållbart i längden.
Den nya franska pensionsreformen kommer att läggas fram den 13 juli. Det ska bli intressant att se om den innehåller något mer än vad som hittills framkommit. 88 procent ställer sig tydligen positiva till åtstramningspolitiken. Socialistledaren Martine Aubrey som lovar att behålla 60-årsgränsen betecknas av vissa som ”oansvarig”. Premiärminister Fillon menar att Frankrike inte för en ”politique de rigueur” i och med reformen, eftersom Frankrike inte i likhet med andra länder sänker de statsanställdas löner och höjer momsen. Regeringen har lovat att ingen som har börjat arbeta före 18 års ålder ska behöva jobba längre än till 60 år och man ska också ta hänsyn till arbetets svårighetsgrad, dvs. de som har haft fysiskt ansträngande arbeten och skiftarbeten ska inte behöva arbeta lika många år som manschettarbetare.
vad jag har kunnat förstå så har pagrotsky hela tiden förstått att det är bra för sverige att ’liksom stå utanför euron’…