Medieträning, medierådgivning och krishantering

SD och Le Pen växer med beröringsskräcken

Paul Ronge, 16 december 2015, 08:47 visad 3 106 gånger 5 kommentarer

Kom igår kväll hem från Frankrike och möttes av en fråga på Twitter från kloka vännen Elaine Eksvärd om vad jag tyckte om Markus Uvells hantering och Kreabs beslut.

Efter att ha kollat runt på nätet förstod jag att det handlade om att PR-byrån Kreab sparkat Markus Uvell som Sverigechef eftersom han umgås privat och äter middag med Sverigedemokraternas Linus Bylund, som i sociala medier bygger sitt varumärke som partiets specielle festprisse och trubadur.

Jag svarade så här:

Nu till frågan varför jag vill poängtera att Elaine är klok. Hennes retorikundervisning handlar väldigt mycket om att budskap inte ska ”ut”, utan ” in”. Att det finns en stor poäng i att lyssna för att själv bli hörd. Och att ställa frågor för att man i grunden är intresserad av vad andra tycker. Och hennes fråga är inte så enkel som den kan låta.

Jag blev verkligen förvånad när Kreab valde att anställa förre Timbrochefen Markus Uvell. För mig är det en byrå med stor rädsla att sticka ut, där de kritstrecksrandiga kostymerna och dräkterna är så diskreta att de försvinner in i väggarna. Där man tisslar och tasslar med direktörer och höga politiker och sällan talar klarspråk. Uvell är en opinionsbildare med försmak för Black metal och blodigt kött. Vill man vara vänlig kan man kalla honom modig och rak. Man skulle lika gärna kunna säga yvig och omdömeslös.

Elaines fråga kastade mig sent igår kväll tillbaka till Antibes i Frankrike. Det var lördag kväll och svenskt julbord för våra bästa grannar, som fick smaka på Janssons frestelse, inlagd sill och skärgårdssnapsar kryddade med fläder och Johannesört. Det var kvällen innan regionvalens andra omgång och det stora samtalsämnet vid bordet var främlingsfientliga Front National (FN) som ledde i sex regioner och i första valomgången blev Frankrikes största parti.

Det var ungefär samma diskussion som vi flera gånger haft med vänner i Sverige: Tar man debatten med Sverigedemokraterna så vinner de genom att utmåla sig som mobbade martyrer, tar man inte debatten och fryser ut dem så utmålar de sig också som mobbade martyrer. Damned if you do, damned if you don’t – det kvittar liksom vad man gör.

”De tar över i hela Europa”, sa Gérard, svepte snapsen, och skakade missmodigt på huvudet.

Dagen därpå hade vi resultatet.  Front National vann inte i någon av regionerna. Men det skedde också till priset av att Socialistpartiet lämnade walkover i några känsliga regioner där FN var extra starkt – och uppmanade sina väljare att taktikrösta på Republikanerna istället.

Premiärminister Manuel Valls var inte triumferande i sin valanalys.

”Det är dags att få fransmännen att rösta för, inte bara emot”, var ett av hans budskap. Det mynnade ganska självkritiskt ut i att hans parti måste bli bättre på att driva sin egen politik, till exempel för att få bukt med den höga arbetslösheten.

Den vänsterintellektuella satirtidningen ”Le Canard enchaîné” var direkt sorgmodig när den beskrev situationen att vänsterväljare tvingas rösta mot sin övertygelse och rösta höger enbart av skälet att blockera Le Pen. ”Väljare sliter sitt hår”, skriver de och avslutar artikeln: ”I ett Frankrike helt ‘LePeniserat’ (lépenisée) kommer man att uppmana väljarna att rösta på Marine Le Pen för att blockera Marion Maréchal-Le Pen!”

Efter denna franska utvikning tillbaka till Elaine och hennes fråga.

Vad Kreab gör och hur de hanterade Uvell är deras företagsangelägenhet och har säkert ingen större betydelse i svensk inrikespolitik. Men det hittillsvarande sättet att hantera partier som FN och SD fungerar inte, varken här eller i Frankrike. Det är resultatet som räknas och den här typen av partier fortsätter att växa, i hela Europa.

Beröringsskräcken riskerar att bli kontraproduktiv. Du kan inte gå i clinch med någon utan beröring. Den som är säker på sig själv och sina åsikter kan äta middag och diskutera med vem som helst. De partier som bjuder främlingsfientligheten stången måste bli bättre på att kommunicera med väljarna och bättre på att debattera med SD på ett sakligare sätt, anstränga sig mer med argumentationen. Att inte väja för att diskutera de svåraste frågorna som har med invandring och migration, arbetslöshet och bostadsbrist att göra. Det är ju den diskussionen som väljarna redan för på arbetsplatser, hemma och vid middagsbjudningar.

Många resonerar säkert så här: ”Titta, SD har ju fått rätt! De varnade för massinvandring hela tiden och nu har de andra politiska partierna tvingats erkänna det och är så desperata att de stänger gränserna!”

Problemet är ju att analysen är felaktig. SD är emot all utomeuropeisk invandring, framför allt den afrikanska. Det har aldrig handlat om att vi tar emot ”för många”, utan om att vi tar emot några alls. Att regeringen och alliansens partier inte lyckas klargöra detta tydligt är ett retoriskt svaghetstecken.

Allra viktigast är att kommunerna runt om i landet blir bättre på att kommunicera, att de slutar använda hemsidor och sociala medier att bara föra fram glättigheter som att nya daghem byggs eller nya parkeringsplatser utan på riktigt och konkret diskuterar vilka utmaningarna är och vilka ansträngningar som krävs.

Ingen säger att detta är lätt. Jag är inte avundsjuk på de politiker som tvingas hantera den situation Sverige står inför idag. Några av dem skulle nog vinna på att gå en retorikkurs med Elaine.

Andra skriver intressant om Sverigedemokraterna.

Paul Ronge

  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

5 kommentarer till “SD och Le Pen växer med beröringsskräcken”

|
  1. db skriver:

    Hej Paul

    Intressant inlägg. Uvells agerande är ju märkligt. Om nu inte Emilsson ljuger rakt upp och ner, varför måste Uvell nödvändigtvis TWITTRA om vem han träffar privat. Och en 45-åring som skryter om sin middag!? Känns ju mer som en 14-åring.

    Nå, med det sagt, igår läste jag det här http://henrikalexandersson.blogspot.se/2015/12/public-service-omprovar-sin-syn-pa.html och lyssnade/tittade på de tillhörande SvT-/SR-reportagen. Det känns ju som att ju längre den här folkvandringen pågår desto mer rätt får SD. Varför sändes inte dessa reportage för ett par år sedan? Varför sa inte Hans Rosling (eller, om han sa det så förmedlades det i alla fall inte i massmedia) att det kostar 20 gånger så mycket att försörja en flykting i Sverige jämfört med ett grannland. Osv.

    Jag tror (naturligtvis) inte på att någon eller några aktivt styr upp gigantiska konspirationer men nyckelordet är ”aktivt”. I det här fallet verkar det som att det förekommit en ”passiv” konspiration där många i ledande ställnings agendor sammanfallit och rimliga, och i efterhand korrekta, verklighetsbeskrivningar förtigits, såväl i Frankrike (som iofs har andra problem med sin politiska kultur, självbild etc också) som i Sverige.

    Faktum är att en majoritet av väljarna länge röstat på (M) och (S) – partier som båda haft en ganska restriktiv syn på invandring och pragmatisk syn på u- och katastrofhjälp. Opinionsmätningar där folk får svara ja/nej/kanske på om de är goda medmänniskor är nog inte lika indikativa som ett beteende (röstande) som pågått i årtionden!

  2. [...] Beröringsskräck! ”Beröringsskräcken riskerar att bli kontraproduktiv. Du kan inte gå i clinch med någon utan beröring. Den som är säker på sig själv och sina åsikter kan äta middag och diskutera med vem som helst. De partier som bjuder främlingsfientligheten stången måste bli bättre på att kommunicera med väljarna och bättre på att debattera med SD på ett sakligare sätt, anstränga sig mer med argumentationen. Att inte väja för att diskutera de svåraste frågorna som har med invandring och migration, arbetslöshet och bostadsbrist att göra. Det är ju den diskussionen som väljarna redan för på arbetsplatser, hemma och vid middagsbjudningar.” http://www.paulronge.se/sd-och-le-pen-vaxer-med-beroringsskracken [...]

  3. Paul Ronge skriver:

    Db: Jag håller med, ett viktigt inlägg av HAX. Jag tror väldigt mycket fel har gjorts i att media utifrån en missriktad välvillig inställning inte beskrivit saker som de är och undvikit viss granskning. Det slår på svenska folkets förtroende för journalistiken och förtroendekapital är ju seriös medias främsta tillgång.

  4. Beröringsskräcken 1 jan 2016

    När Sovjetunionen skulle relatera till obekväma sanningar kunde det ta dagar innan man förmådde säga något överhuvudtaget. Man fick stundom vänta tills den kommunistiska ledningen fann en s.k. lämplig strategi/förhållningssätt. Sovjetisk journalistik. Det som hänt i Köln och på andra håll i Tyskland under nyårsfirandet uppvisar samma typ av ängslig styrdmetodik här på hemmaplan. Det gick hela fem(5) dygn innan svenska media vågade ta till orda (mer än som liten utslätande notis) om hur vidrigt det var för tjejer och kvinnor omringade av en motbjudande manlig(ung) mobb runtom i Tyskland. Oavsett beteendet i Tyskland är det sannerligen märkligt att det tog, alltså fem, dygn innan media här hemma vågade berätta sanningen om en bisarr manlig verklighet. Så långt har självcensuren gått och resultatet spär rikligt på känslan av att media överlag inte törs hantera kulturkonflikter. Med sådan här sovjetisk journalistik finns det bara en vinnare och det är det där 8;e partiet. Det handlar inte alls enbart om svart eller vitt utan vi måste givetvis våga ha bredd, djup och huvudet med. Kulturkrockarna är något vi inte kan smussla undan eller dölja med kanelbullar och fraser. Du som kan detta med se sanningen i vitögat gällande media, vad säger du våra huvudmedias räddhågsenhet?

  5. Paul Ronge skriver:

    Anders, jag kan bara ge dig 100 procent rätt, räddhågsenheten kring att beskriva nyheter som kan ”tolkas fel” leder per automatik till en förtroendeklyfta som snabbt utvecklas till en förtroendekris för media (har nog redan gjort det). Jag gjorde samma reflektion som du när en grupp ”ensamkommande flyktingbarn” genomförde en gruppvåldtäkt mot en ung kvinna på Södermalm. Hur mycket ”barn” är man när man genomför en gruppvåldtäkt? Säkert över 15. Men 16? 18? När slutar man gälla som ”barn”? Nyhetsmedia berömmer sig ofta för att vara ”konsekvensneutrala”. Ska man kunna ha förtroende för den hållningen så måste den gälla fullt ut, även i dessa situationer.

|

Skriv en kommentar