Ola Lindholms tappade trovärdighet

Om några dagar – på måndag nästa vecka – vet vi om Ola Lindholm döms till dagsböter för ”ringa narkotikabrott” eller inte.

Rent rättsligt blir hans straff i så fall försumbart. ”Några tusenlappar”, som han själv uttryckte det i SVT:s nya talkshow ”Hübinette” igår, där han också påstod att hans namn var kidnappat.

Men mänskligt har han straffats stenhårt. Han har blivit av med jobben som chefredaktör för Kamratposten och som programledare för ”Wild Kids”. Hela hans varumärke som föredöme och idol har sjunkit som en sten. Trots att jag kan tycka synd om Ola Lindholm  är det straffet den logiska följden av en usel krishantering från början till slut.

Hans fall var allvarligt redan från början. En uppburen programledare, idol för en hel generation barn, en charmknutte som lever på att vara helyllekille som tar narkotika har ett givet och stort nyhetsvärde för media. Speciellt om han bevisligen när polisen testar har kokain i kroppen och ändå förklarar sig helt oskyldig.

Lindholm har från dag ett i krisen påstått sig vara utsatt för ett mediedrev och igår på Hübinette var det hans viktigaste anledning att inte försvara sig, att inte förklara hur han fått i sig kokain, trots att han numera, som han säger, ”vet hur det gått till”.

Jag har, som politisk reporter, sett ett antal drev på mycket nära håll. Mot Mona Sahlin och Gudrun Schyman för att nämna några. Jag har som kriskonsult de senaste 13 åren försvarat kunder för att mildra eller helt undvika mediedrev. Jag vågar konstatera helt entydigt: Lindholm har inte utsatts för ett drev. Tvärtom har han behandlats helt korrekt av media med tanke på fallets nyhetsvärde. Lindholm ska enligt uppgift nu ställa upp i SR:s Medierna och kommer väl där att fortsätta driva sin tes om elaka medier. Att skjuta på budbäraren var hans första misstag.

Lindholm hävdar fortfarande att han är oskyldig, men att han nu vet exakt hur det gått till. Varför vill han då inte, när han redan sagt A, också säga B? Jo för det ”skulle drabba familjen”. Han tar hellre sitt straff och ”värnar sitt privatliv”. Logiken läcker som ett såll. Är det någon i hans familj som petat i honom kokain? Om någon så kallad ”kompis” skulle betalat 1000 kronor (ungefärlig kostnad för ett gram) för nöjet att ”skojdroga” honom, hur skulle det drabba familjen att berätta det och kanske bli frikänd? Att påstå sig oskyldig utan att ens försöka ge en vettig förklaring var hans andra misstag.

Lindholm säger i ”Hübinette” att han fortfarande är mitt uppe i krisen, att det varit en massa känslor och att han nu tycker ”han agerat helt rätt”, men kanske om två år kommer fram till att han gjort en massa fel i sin krishantering. Det är uppenbart att Lindholm handlat i affekt, inte minst genom att skicka ut ett blogginlägg som väckte mer frågor än det besvarade och genom sina häftiga utfall mot media. Ett av mina grundläggande råd är att om man är i kris så måste man ta hjälp utifrån. Finns ingen krisexpert (eller om du inte har råd att anlita en) så finns oftast en eller ett par goda vänner. Deras råd kan vara ovärderliga just för att de inte själva är i affekt, för att de kan tänka klart. Lindholms tredje misstag är så uppenbart just det många mediemänniskor gör: ”Jag kan själv! Jag är ju proffs på det här”.

Lindholm räknar med att bli dömd och tycker kallt att det kan vara värt några tusenlappar att slippa förklara sig. Det som hänt kommer att ”blåsa över” på kanske tre månader, eller tar det två år? frågar Lindholm Karin Hübinette”. Lindholm förstår därmed inte skadans omfattning. De allra flesta tror, helt logiskt, att Lindholm ljuger och att han själv tagit det kokain som hittades i hans kropp. Även Lindholm medger att det är så, ”han är redan dömd” och det spelar ingen större roll. Han underskattar därmed grovt sin situation. Hans fjärde misstag.

Skillnaden gentemot exempelvis Plura (och tidigare Tommy Körberg, Patrik Sjöberg, Py Bäckman, Sanna Bråding Mikael Persbrandt med fler) är att de erkänt att de tagit narkotika. Plura tappade säkert i respekt hos vissa, men han tappade inte i trovärdighet. Lindholm har tappat all trovärdighet genom att inte ens försöka ge en förklaring till hur han skulle kunna vara oskyldig.

Om Lindholm nu (vilket jag och säkert de flesta tror) ändå tog kokainet kan vi leka med tanken att han direkt hade erkänt och samtidigt förklarat att  han behöver hjälp med rehabilitering. Det hade då varit omöjligt för Kamratposten och SVT att sparka honom, drogproblem betraktas som sjukdom och kan inte vara grund för avsked. Han hade, precis som de personer jag nämnde ovan, fått sympati, betraktats som mänsklig och kunnat komma tillbaka. Sverige lider inte, som en del knarkliberaler hävdar, av moralpanik. Däremot har vi svårt att förlåta dem som ljuger, myglar och skyller egna tillkortakommanden på media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Intervjuas här i Resumé om Ola Lindholms krishantering.

60 reaktioner till “Ola Lindholms tappade trovärdighet”

  1. Så helrätt Paul !

    Lite OT men ändå…Det finns ett väldigt omtalat parallell-fall i media/foto-världen just nu. Det debatteras intensivt och jag skulle vilja be om tillåtelse att citera dig med utdrag ur din text ovan på dett foto-forum där jag deltar. Givetvis med angivande av källa, länk till hela texten o.s.v.

    Kul att du skrivit en ny bok, jag återkommer mailledes om detta.

  2. Hej Göran,
    tack för vänliga ord, självklart får du citera hur du vill ur texten ovan.
    Någon ny bok har jag dock inte skrivit, kanske menar du Mattias Ronges nya: ”Den girige”? Kan jag i så fall rekommendera varmt, andlöst spännande med djupa närmast filosofiska bottnar. Så törs jag säga TROTS att jag är mycket stolt far! 😉

  3. Klockrent, Paul!
    Och därmed kunde jag satt punkt för det mesta är väl redan sagt i de 50+ (!) kommentarerna.
    Men, en sak bara. Den enda som ”går hårt åt Ola Lindholm” här är faktiskt Ola Lindholm själv.
    Ola har levt och andats media. Utan media – ingen karriär. Han har byggt hela sitt varumärke bara på att vara en medieperson utan på att vara en medieperson med BARN som sin målgrupp.
    Detta innebär ett stort ansvar.
    Och där faller alla jämförelser med kändisar som Plura och Py Bäckman – ingen av dem har satsat på barn som sin främsta målgrupp.
    Om ett varumärke som har barn som sin främsta målgrupp anklagas för ett förkastligt brott – må vara knark, stöld, vad som helst – så vore det tjänstefel att inte som journalist uppmärksamma det. Givetvis är det en story.
    Det är Olas person som är hans varumärke – inte en pryl han säljer, utan HAN, själv. Därmed har han per definition redan gjort intrång i sin egen integritet.
    Eller som barnen han underhållit skulle sagt: ”Den som sig i leken ger får leken tåla!”
    Han valde att själv blogga om händelsen. Det – oavsett innehållet – var ett intressant mediefenomen i sig. Det är inte längre givet att en person måste låta sina ord tolkas och skrivas av en reporter, med nya (nåja) medier kan var och en förmedla sig med världen själv. Men han valde inte tystnaden, han valde media.
    ”Kan själv” mentaliteten är hans största misstag. Att blogga kanske inte var det, men innehållet i bloggposten och att krishantera själv – eller inte alls? – var det definitivt.
    Skuld eller oskuld får rätten avgöra. Polisens hantering och eventuella läckor bör polisen utreda. Olas varumärke… förmodligen är det inte bortom all räddning, det beror på vad han gör härnäst. Men att skjuta budbäraren är alltid lika dumt.
    Trist på en kille som ungarna gillat, trist på en Mjällby-supporter (gudarna ska veta att det laget behöver sina supporters), trist på en människa som förtjänar bättre – för att alla gör det.
    Jag hoppas har tar hjälp och kommer igen.

  4. Ytterligare en intervju i P1-programmet ”Medierna”.

    Jag tror så här om historien: Den information som OL undanhåller innehåller anklagelser mot annan part. Skulle han gå ut med denna information, kommer en ny vals gå i kvällspress och sociala medier: ”Ola skyller ifrån sig”, ”Ola ljuger om orsaken” osv. För att göra en liknelse: För att en brand skall uppstå behövs syre, värme, bränsle. Vad Ola gör är att (försöka) ta bort bränslet i form av nya uppgifter, ny information. Han tycker att media kan fortsätta att spekulera så mycket de orkar kring den information som redan finns ute – så länge nu det kan brinna innan allt bara är aska och stoft. Utan att vara professionell på området krishantering tycker jag inte OL:s strategi verkar så korkad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *