Medieträning, medierådgivning och krishantering

”I lejonets kula” – gäst hos Uppdrag Granskning

Paul Ronge, 10 februari 2012, 15:32 visad 4 948 gånger 3 kommentarer

Är vi PR-konsulter och krishanterare ett hot mot demokratin – eller vinner tvärtom samhällsdebatten på att företag och organisationer blir skickligare i att hantera granskande journalister?

Hur ska avslöjande program som Uppdrag Granskning få direktörer att ställa upp när det enda de har att erbjuda är sveda och värk – från fläskläpp och blåtira till snudd på medial lemlästning?

Igår var detta två ämnen som diskuterades under några intensiva eftermiddagstimmars internt seminarium hos SVT:s Uppdrag Granskning.

Inbjuden till ”lejonets kula” berättade jag ganska öppet, men generellt, vad jag som krishanterare gör för att lotsa kunder, så skadeslöst det nu går, genom en kritisk granskning. Vinner gör man aldrig. Men om man inte förbereder sig så har man bara sig själv att skylla, som jag skrev i en debattartikel här i Dagens Samhälle för någon tid sedan.

Jag diskuterade också frågan om Uppdrag Gransknings så kallade format. Format är helt enkelt programupplägget som gör att vi bänkar oss framför TV:n och vet ungefär vad vi har att vänta. Som Robinsons format med ö-råd, som jurymobbingen i ”Idol” eller som munhuggandet i Svt Debatt.

När vi bänkar oss framför Uppdrag Granskning så är det för att se skurkar göra bort sig, underläppar darra, svettpärlor droppa från näsvingar, ångest lysa i blickar, pinsamma tystnader lägra sig. I brist på bättre kallade jag det ”underhållningsvåld”. Det är det som gör programmet sevärt, därför lockas en stor publik att titta. Min uppgift blir då att göra programmen ”tråkigare”, genom att i intensiva förberedelser hjälpa min kund att göra bort sig så litet som möjligt. Att bli så lite misshandlad som möjligt.

Däremot uppmanar jag inte kunder att vägra ställa upp för Uppdrag Granskning. Helt enkelt därför att det leder till en bild av feghet, maktfullkomlighet och brist på demokratisk öppenhet som oftast skadar varumärket ännu mer.

Och där kommer vi in på nästa stora diskussion vi förde: Uppdrag Granskning upplever att VD:ar allt mer sällan ställer upp. Janne Josefsson talar om en ”krigsorganisation” och att det blir ett ”demokratiskt problem” när informationen centraliseras uppåt och de som sätter sig framför kamerorna är medieslipade kommunikationschefer istället för ansvariga direktörer.

Jag förstår frustrationen. Men jag menar att det är självklart att när företag har koll på vem som är talesperson och utnyttjar kommunikationschefen som ”åskledare” (det ligger ingen trofé i att göra bort eller ens avsätta en ”informationsputte”) så blir de ett bättre lag. Det står inte i svensk grundlag att direktörer måste ställa upp som kanonmat för journalister, därför är det enligt min mening inte ”ett demokratiskt problem”.

Om Uppdrag Granskning möter ett bättre, mer slipat och mer samordnat lag i sin granskning bör de väl rimligtvis träna för att bli ÄNNU duktigare? Jag tror inte granskande journalister får direktörer att ställa upp oftare genom att gå fram ännu mer hårdfört, jaga dem på flygplatser eller knacka på i deras privata hem – det kan tvärtom skapa antipatier så de granskade uppfattas som jagade offer. Om däremot scoopet är tillräckligt tungt, frågorna tillräckligt berättigade och allmänintresset tillräckligt stort så tvingas också de tyngsta börsdirektörer att sätta sig framför kameran. Jag har ju själv varit med ett antal gånger när så skett.

Om dessa och andra frågor förde vi en öppen och professionell debatt, ofta med glimten i ögat och en del skratt, där jag stod inför kanske 30 personer i Sveriges, för näringslivets och många kommuner och landstings, mest skräckinjagande redaktion.

Jag tror avslutningsvis Uppdrag Granskning varken kan eller bör försöka ändra sitt ”format”. Då skulle vi inte haft reportaget om valstugorna. Inte avslöjandet om ICA och köttfärsen. Vi skulle inte fått se hur människor som åker för att skönhetsopereras i öststater kommer tillbaka helt sönderkarvade och halvdöda. Vi skulle inte fått se hur McDonalds använde svarta städfirmor. Jag tror inte en sekund på att Uppdrag Granskning ska bli ”snällare”, mer ”objektivt” eller erbjuda direktörer en större trygghet mot elakheter och överraskningar som motprestation mot att få intervjuer. Då blir Uppdrag Granskning som Skavlan eller P4 Extra. Också bra program, men då skulle Uppdrag Granskning förlora sin identitet.

Andra skriver intressant om granskning.

/Paul Ronge

Tillägg: Jag fick på mötet kritik för att ha påstått att en intervjuperson skulle ha utsatts för ”extra starka lampor” och ”inte fått dricka vatten”. Gick tillbaka och tittade i min bok ”När Janne Josefsson ringer” vad jag egentligen skrev:

Om vattnet, sidan 104:

”Personen fick så småningom akut vätskebrist och vågade inte ens be om ett glas vatten”. Jag skriver alltså inte att hon förvägrades vatten.

Angående lamporna skriver jag, också på sidan 104:

”Den intervjuade grillades i över en timme med två kameror på sig. Starka lampor gjorde att värmen så småningom blev olidlig”. Jag skriver alltså ingenting om extra starka lampor.

Men självklart är detta intervjupersonens version. Jag har ju inte kunnat kolla med Uppdrag Granskning om det min kund sade var sant. Och då hade det blivit bättre om jag inlett skildringen med: ”Enligt min kund gick det till så här på Uppdrag Granskning”.

  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

3 kommentarer till “”I lejonets kula” – gäst hos Uppdrag Granskning”

|
  1. Patrik Malm skriver:

    Som vanligt är du klockren, Paul. På tal om frustrationen över att bara få tala med kommunikationsansvariga: Jag tycker inte heller det är så konstigt – Uppdrag Granskning är ofta lite FÖR bra för att en chef med självbevarelsedrift ska vilja prata med dem och väldigt många av övriga journalister har åtminstone jag fått intrycket av, är rimligen alldeles för usla på sitt jobb för att någon – chef, eller f.ö. vem som helst som har något vettigt att sysselsätta sig med – ska bry sig om att låna ut någon tid till dem… ;)

  2. Dennis Kjellin skriver:

    Delar helt din uppfattning. Att släpa oförberedda personer till ”slaktbänken” stärker varken demokratin, tittarna eller programmet. Om motståndet blir tuffare får man väl anstränga sig lite mer. Det däremot gynnar demokratin. Alla tjänar på att alla utvecklar sig

  3. Paul Ronge skriver:

    Patrik: Och som vanligt har du stor humor! Jag håller alltså med dig om Uppdrag Granskning. Sveriges bästa granskande program, kanske jämte Kaliber och Medierna, med den klart vassaste researchen. Det skulle vara ett klart hot mot demokratin om den typen av oberoende granskande program försvann eller desarmerades.

|

Skriv en kommentar