Medieträning, medierådgivning och krishantering

Hjälper media Jimmie Åkesson till ett rekordval?

Paul Ronge, 28 augusti 2014, 08:13 visad 6 365 gånger 10 kommentarer

När det bara återstår veckor till valet 2014 verkar alltfler väljare allt mindre entusiastiska till att välja blå slips eller röd slips till statsminister. Både Moderaterna och Socialdemokraterna backar och har problem. Luddigheten, fegheten och det politiska krypkasinot börjar straffa sig.

Det som däremot verkar alltmer tydligt att Sverigedemokraternas ökning är stabil – de slåss med Miljöpartiet om att bli tredje största parti i valet och kan komma att nästan dubblera sitt resultat från 2010.

I tisdags kväll framträdde partiledaren Jimmie Åkesson i SVT:s valintervju. Under onsdagsmorgonen följdes detta upp med ett telefonväkteri i Godmorgon Sverige.

Det är en stor del av mitt arbete att bedöma medieframträdanden. Under de 16 år som jag verkat som medietränare och krishanterare har jag gjort sådana analyser för stora företag, organisationer , politiker och även kända privatpersoner. Enligt min åsikt gjorde Åkesson ett bra framträdande både i valintervjun och i telefonväkteriet.

Det betyder givetvis inte att jag delar hans åsikter. Men jag anser det totalt improduktivt att säga att han gjorde dåligt ifrån sig när det inte stämmer.

Även retorikexperten Elaine Eksvärd har dristat sig att säga att Åkesson är en bra retoriker. För det har hon fått mycket skäll, både i traditionella och sociala medier.

När man ser hur media recenserar Åkesson så är ett genomgående tema att han ”räknat fel” och att han ljuger om siffrorna och gör en ”glädjekalkyl”  när det gäller partiets förslag om höjt tak i A-kassan. Så attackerades också Åkesson av Mats Knutson och Anna Hedenmo med siffror från regeringens utredningskansli som var helt nya för honom.

Åkesson svarade ungefär på det sätt jag skulle rått vilken kund som helst att göra som ställts inför hela nya uppgifter: ”Jag kan inte svara för siffror jag inte sett eller hur andra har räknat. Jag får undersöka det och sedan kan jag återkomma”.

Under onsdagen framträdde Åkesson och var upprörd. Han ansåg det ”snudd på skandalöst” att SVT på detta sätt kastat fram siffror för att framställa honom ”som mindre vetande”.

Jag vill hävda att Åkesson är överkänslig. Han framstod inte alls som mindre vetande. Däremot framstod Knutson och Hedenmo (den stora stjärnan hittills när det handlat om att ställa partiledare mot väggen) som intresserade av att sätta dit Åkesson för siffror han inte fått en chans att förbereda sig på.

Elaine, som verkligen kan detta med retorik, och jag som mest sysslar med kommunikation gentemot media, är överens om en sak. Retoriken är ett vapen. Effektivt i händerna på såväl skurkar som hjältar. Både Winston Churchill och Adolf Hitler var fullfjädrade retoriker av sin tid.

Oavsett om detta renderar mig en tryckvåg från vänster på Twitter vågar jag hävda: Åkesson är den bästa retorikern just nu av alla svenska partiledare, utom Gudrun Schyman, som spelar i en egen division. Han är saklig, blir inte förbannad, driver sin främlingsfientliga linje logiskt och konsekvent och  svarar på frågorna som ställs. Samtliga partiledare i riksdagen (utom kanske Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt) använder, när det hettar till, papegojmetoden. Det vill säga att inte svara på reporterns fråga utan istället tugga om sina egna budskap.

När media förminskar Åkessons insats i SVT:s intervju och vill få det till att han stod handfallen inför reportrarnas frågor uppstår ett viktigt problem. Väljarna har nämligen, precis som jag, sett programmet. De kan bilda sig en egen uppfattning.  Jag tror väljarna som helhet är tillräckligt kloka för att hålla med mig om att Åkesson fick fram sina budskap och klarade sig bra. Då minskar  förtroendet för journalisterna, medan det ökar för Sverigedemokraterna och på det viset kan faktiskt journalister hjälpa fram Åkesson till ett rekordval.

Det är ytterst sorgligt och beklämmande. Jag tror att det är avgörande att ha respekt för Åkessons retoriska skicklighet, precis som för en motståndare som är skicklig fäktare. Journalister måste anstränga sig mer och slå knut på sig själv för att ställa frågor till Åkesson som avslöjar rasismen  i sin nakna och egoistiska trångsynthet. Jag är inte mannen att göra detta, journalistiskt ringrostig som jag är, men en fråga jag saknade var: ”Vad har ni uppnått hittills som vågmästare? Kan ni visa på en enda situation där ni genom förhandling gjort skillnad i riksdagen?”

För verkligheten är ju att båda blocken har hållit undan Sverigedemokraterna från ett inflytande, som demokratiska partier inte alls på motsvarande sätt lyckats med i våra nordiska grannländer. För det tycker jag Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven är värda en stor eloge, de har inte fått den uppskattning de förtjänar för den bravaden.

Den bästa frågan som ställdes, som verkade göra Åkesson mest trängd, var när Hedenmo frågade vad Åkesson själv skulle ha gjort om han och hans familj satt i ett stekhett och primitivt flyktingläger – skulle inte han också försöka komma till Sverige?

Kanske försökte Knutson och Hedenmo göra om Olle Stenholms bravad från 1991 när han klädde av Ny Demokratis Bert Karlsson med politiska kuggfrågor. I så fall blev det platt fall och magplask.

Inget vinns ju av att media hävdar att Åkesson förlorade, när han i själva verket vann matchen med reportrarna med massor av TV-tittande väljare som vittnen. Det enda som händer är att Sverigedemokraterna blir ännu starkare. För mig – som så ofta befinner mig i Frankrike där Front Nationals Marine Le Pen till och med kan bli presidentkandidat efter François Hollandes haveri – är det ett scenario som förskräcker.

Andra skriver intressant om rasism.

/Paul Ronge

  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

10 kommentarer till “Hjälper media Jimmie Åkesson till ett rekordval?”

|
  1. db skriver:

    Tror du inte frågan ”Vad har ni uppnått hittills som vågmästare? Kan ni visa på en enda situation där ni genom förhandling gjort skillnad i riksdagen?” också skulle gynna SD?

    Alla vet ju om att övriga partier beter sig som mobbare gentemot SD, även i helt icke-invandringsrelaterade cykelställsfrågor, och Åkesson skulle lugnt kunna svara att ”vi har nästan en miljon väljare bakom oss som inte får gehör för sina åsikter pga detta”. Folk tar den mobbades parti.

    För övrigt tycker jag du (och i princip alla andra i svensk offentlighet använder begreppet rasist (och, för all del feminist, men det är en annan fråga) lite slappt. Vad är din definition av rasist? Jag tycker en rimlig definition skulle vara ungefär ”någon som (A) delar upp mänskligheten i raser och (B) rangordnar dessa raser” (jämför sexism, det är knappast något fel i att konstatera att det finns två kön, det sexistiska uppstår om man säger att ena könet är bättre än det andra).

    Även här tror jag väljarna i allmänhet (exkl de högljudda twittrarna) är med på noterna. SD kan beskrivas som xenofoba, men det kan Black Army och motsättningen glesbygd/stad (för att inte tala om hur främmande många journalister känner sig inför naturvetare, ”finansfolk” etc) osv också göra, så xenofobi är en mycket mer accepterad (och i rimlig mängd, rationell) inställning än rasism.

  2. Paul Ronge skriver:

    Hej db, tack för ett, som vanligt, välformulerat och intressant inlägg! Du skriver: ”Alla vet ju om att övriga partier beter sig som mobbare gentemot SD”. Jag skriver: ”… båda blocken har hållit undan Sverigedemokraterna från ett inflytande, som demokratiska partier inte alls på motsvarande sätt lyckats med i våra nordiska grannländer. För det tycker jag Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven är värda en stor eloge, de har inte fått den uppskattning de förtjänar för den bravaden.” Det du kallar mobbing ser jag alltså som ett demokratiskt styrkebevis. Vi har alltså helt olika syn på Sverigedemokraterna, men jag har all respekt för din åsikt.

  3. Daniel skriver:

    Paul – Jag skulle nog se det som du ser som ett demokratiskt styrkebevis mer som gammal svensk jantelagskonformism där man håller fast vid den etablerade sanningen ända in i kaklet.

    I (väst)länder med ett mer öppen demokratiskt klimat, där avvikande åsikter inom t.ex. invandringspolitik inte peststämplas, ser vi inte samma patetiska positionerande, där det viktiga är den åsikt och image som man visar snarare än den verkliga politiken.

    Du ägnar dig åt samma ogenomtänkta lämmelbeteende genom att kalla SD för främlingsfientliga eller rasistiska.
    Den politik som SD förespråkar är redan genomförd i flertalet västländer. Det finns industrialiserade länder med betydligt striktare invandringspolitik än den som SD förespråkar.
    Så som det svenska samhället med en stor och skattefinansierad välfärdsapparat så MÅSTE invandringen vara oerhört restriktiv.

    Åkesson är den enda politiker jag hört på åratal som vill bevara detta och som säger att hans första prioritet är svenska skattebetalare.

    Pudelns kärna ser jag som en kamp mellan globalisering och de överstatliga och odemokratiska organisationer som följer i dess spår, där EU är det främsta exemplet, och nationalstaten.

    Den brittiske historikern Lord Acton ska ha sagt: ”Power tends to corrupt and absolute power corrupts absolutely”
    Nationalstaten är den enda arena som den demokratiska parlamentarismen fungerar i. Ju längre från folket som makten hamnar, desto mindre demokrati ser vi. Ju större makt som läggs på individer, ju mer korrumperade blir de.

    Jag ser det som en ironi att SD, som de facto har sin grund i etnonationalistiska och till stor del rasistiska, tankar, idag förefaller vara det enda parti som vill bevara och vårda nationalstaten Sverige.

  4. Leif Löwegren skriver:

    Vi brukar vara stolta över att Sverige är en demokrati och att vi har en fri press. Detta gäller inte längre! Idag är det bara vissa åsikter som tolereras, all annan information förtigs eller förlöjligas. Ja jag vill gå så långt att jag påstår att man i Sverige idag förföljs för att man har vissa politiska uppfattningar.

    Vår demokrati befinner sig på ett sluttande plan och vi har kommit långt bort från upplysningsfilosofernas tankar om åsiktsfrihet som Voltaire uttryckte på 1700-talet. Såhär skriver han:

    Jag håller inte med dig om vad du säger men jag är beredd att ge mitt liv för att din rätt att säga det du gör!

  5. Droidlife skriver:

    Bra analys och viktiga poänger, men jag kan inte förstå hur skärpta individer som du kan hålla på och tjata om främlingsfientlighet och rasism.

    Du bor i Frankrike. Ser du inte vilken utveckling som pågår i europa? Det framstår som mycket märkligt för mig att utbildade och upplysta människor klarar av att konstant se förbi de avigsidor som mångkulturen för med sig. Ineffektiviteten. kostnaderna. Slitningarna i samhället. Tredje världen-invandrarnas naturliga och mänskliga ovilja att assimileras. Birds of a feather, flock together.

    Är det den självgående, Orwelliska pk-hegemonins stryptag på sunt förnuft som är orsaken här? Man är inpluggad i systemet, har sitt att försvara, och man drar sig för att gå emot liberal-konsensus av rädsla för att få Twatter-tsunamins sprättiga och självgoda fårskock efter sig?

    Det behövs fler skällande vallhundar…

  6. Erik skriver:

    Intressant blogginlägg. Jag tror inte att Åkessons framgångar bottnar i enbart retoriska knep. Snarare handlar det om att innehållet i Sverigedemokraternas budskap aldrig utsätts för en koherent och korrekt kritik. Agendas utfrågning av Jimmie Åkesson var antagligen en bra sammanfattning hur Sverigedemokraternas bemöts i medier och varför partiet konsekvent lyckas vända de flesta utfrågningar och intervjuer till sin fördel.

    Knutson och Hedenmo hävdade inledningsvis att ledande nationalekonomer är kritiska till Sverigedemokraternas beräkningar. Åkesson kunde följaktligen (och tyvärr korrekt) svara att dessa nationalekonomer som är kritiska är knutna till opinionsbildande organisationer och partier som ogillar hans parti och därför har de ingen trovärdighet. Vidare (och tyvärr helt korrekt) så sade Åkesson att de inte preciserar sin kritik mot partiet ekonomiska politik. Senare i debatten hävdade Knutson och Hedenmo att Åkesson hade räknat fel på ett antal siffror i sin budget. De hänvisade till regeringskansliet (och senare TCO och Socialdemokraterna) men de siffror som presenterats av SD var gjorda av Riksdagens Utredningstjänst (RUT) och har betydligt mer tyngd än deras siffror vars ursprung var höljt i dunkel. Således, kritiken som riktades mot SD var också en kritik mot Riksdagens Utredningstjänst som fick se sitt förtroende undergrävt.

    Varken regeringskansliet (nämndes kort av en SVT-journalist i eftersnacket), TCO eller Socialdemokraterna är neutrala källor medan Jimmie Åkesson däremot hade använt sig av en officiell och neutral myndighetskälla. Dagen efter kunde Expressen avslöja att det var Anders Borg kansli som hade givit siffrorna till Agenda i syfte att slå undan benen på Jimmie Åkesson. Hedenmo, Knutson, SVT, Agenda och de mediala personligheter som initialt hävdade att Åkesson (och RUT) hade fel fick naturligtvis äta upp sina hattar. Om Agenda lyckades med någonting var det att undergräva Riksdagens Utredningstjänst, sätta ett par journalister (inklusive chefredaktören för Expressen) i en pinsam situation och framförallt undergräva sin egen trovärdighet. Sverigedemokraterna gick ut som vinnare i Agenda och utan att egentligen få någon relevant kritik riktad mot sin ekonomiska politik.

    För de andra partierna spelar RUT en perifer del i deras riksdagsarbete. De behöver inte dem för deras trovärdighet eftersom den valideras av andra aktörer. Sverigedemokraterna är däremot i behov av en extern aktör som validerar deras trovärdighet och använder därför RUT som tar fram deras underlag för deras politik. Den positiva konsekvensen av detta är att Sverigedemokraternas ekonomiska politik blir mycket försiktigt tilltagen och konsekvent bygger på korrekta ekonomiska beskrivningar och beräkningar. Samtidigt kommer detta med negativa konsekvenser för Sverigedemokraterna. Partiet skulle gärna vilja hävda att invandringspolitiken kostar betydligt mer. Eftersom de använder sig av RUT, som alltid ger dem försiktigt beräknade underlag, blir partiets beräknade reformutrymme mindre och deras politiska ”knytnäve” svagare. En positiv sidoeffekt för partiet är att det inte går att kritisera SD:s ekonomiska politik utan att kritisera en riksdagsmyndighet.

    Enligt min mening bör man kritisera Sverigedemokraterna på partiet egna formulerade premisser och det är också så den politiska debatten förs i de flesta länder i världen men så ej i Sverige. I Sverige verkar det finnas en besynnerlig debatt, i vilken det hävdas att om man kritiserar partiet på dess egna premisser också moraliskt och empiriskt legitimerar deras världsbild. Denna syn grundar sig i en sociologisk post-lingvistisk teori om att ”språk gör beteende” och att vi därför inte skall diskutera något som på något sätt skulle validera eller erkänna den Sverigedemokratiska problembeskrivningen.

    Detta får naturligtvis rent parodiska konsekvenser på hur argument formuleras i debatten. I en Expressen-debatt mellan Åkesson och Sjöstedt så kritiserar den senare Åkesson för att vara sexist eftersom Sverigedemokraterna vill sänka abortgränsen till 12 veckor från dagens 18 veckor. Åkesson frågar därför Sjöstedt om det inte är minst sexistiskt att tillåta abort till födelseögonblicket. Sjöstedt kan inte svara och han kan inte svara eftersom hans argument bygger på att ju mer expanderad aborträtten är (ju senare i graviditeten man kan göra den) ju mer moralisk (mindre sexistisk) är den. Det finns bra argument för abort (till exempel Judith Jarvis Thomssons argument från 1971) men det är inte där som Sjöstedt landar. Åkesson argument för sänkte abortgräns bygger på I: Harmonisering av svensk abortlagstiftning till övriga EU och II: Vi kan rädda barn tidigare i moderlivet. Dessa argument kan kritiseras på dess egna premisser men istället vill Sjöstedt göra konflikten till en godtycklig siffra och hans enda egentliga argument är att motståndaren är sexist.

    Retorikkonsulter vill nog gärna hävda att Åkesson är en duktig retoriker. Det är han säkert men jag tror inte det är inte därför Åkesson lyckas väl i de flesta debatter och intervjuer . Han lyckas väl eftersom han är tydlig, presenterar precisera, relevanta och högst valida argument, går sällan till personangrepp och blandar väldigt sällan bort korten för publiken. Han undviker förvisso frågor som rör enskilda och pinsamma utspel från lokala företrädare men det är sällan Åkesson undviker att svara på politiska frågor. Åkesson är också den enda partiledaren som kan säga att han inte vet och därför inte kan besvara en fråga. Väljarna vet vad de får när de röstar Sverigedemokraterna. Partiet vill sänka abortgränsen, omförhandla medlemskapet med EU (läs: lämna EU), minska invandringen med 90 procent (harmonisera volymerna med övriga EU), höja A-kassan, återinföra värnplikten, främja svensk etno-kultur och sänka skatterna för pensionärer.

    Sverigedemokraterna är ett nationalkonservativt parti eller som de kallar sig, ett socialkonservativt parti med nationalistisk grund. De är till vänster i välfärdsfrågor, marginellt till höger i ekonomiska frågor och mycket höger (i relation till hur det ser ut i Sverige) i frågor som rör moralitet och nationalstatens inflytande på samhället. Detta gör dem till ett ”fånga alla” parti och förklarar varför de växer i alla samhällsgrupper.

    Tonläget mot Sverigedemokraterna är egendomligt högt och aggressivt och deras politiska motståndare (vare sig det är partier, tidningar, myndighetschefer eller akademiker) tenderar att agera i affekt snarare än bemöta dem med sakliga argument. Kanske mer uppseendeväckande är att Sverigedemokraternas antagonister inte presenterar ett politiskt alternativ och en vision för hur de vill att Sverige skall vara. Det blir inte bättre av två inflytelserika kulturskribenter menar att ”visioner” är ett uttryck för fascism. Ett ganska vanligt argument är att säga att Sverigedemokraterna ställer ”grupp mot grupp”. Detta är ett bedrövligt argument givet det faktum att Sverige har en statsbudget. Politik handlar om att prioritera vart man vill lägga resurser. Alla partier ställer grupper mot andra grupper och ibland blir vissa grupper mer prioriterade än andra grupper. Det är vad realpolitik handlar om. Skillnaden mellan Sverigedemokraterna och de andra partierna är att de förstnämnda anser att svenska medborgare skall prioriteras framför andra länders medborgare. Det skall också sägas att de andra partierna i regeringsställning också agerar utifrån detta faktum men artikulerar det inte lika tydligt som Sverigedemokraterna. Det är därför regeringen (och så kommer även nästa göra) ta pengar från svenskt bistånd och för in det i den svenska migrationspolitiken istället.

    Det ovan låter naturligtvis provokativt för dem som anser att territoriella och nationella gränser är moraliskt förkastliga och en ovälkommen imaginär gemenskap. I förlängningen anser de att en svensk pensionär skall vara lika prioriterad som en pensionär i Etiopien och att reglerad invandring (vilket Sverige har) är en rasistisk konstruktion. För de flesta väljarna (som inte ser sig som världsmedborgare) uppfattas nog detta som en ganska underlig debatt och i synnerhet när radikal feminism och post-kolonial teori inkorporeras i detta. Det är också här som den svenska debatten låst sig fast och kommer inte så mycket längre.

    Det finns dock undantag i den svenska debatten. Fredrik Reinfeldt var synnerligen saklig när han sade att Migrationsverket behöver 48 miljarder kronor under de kommande fyra åren och att det kommer äta upp det mest av budgetutrymmet. Det fanns inget rum för reformer utan höjt skattetryck sade han. Reinfeldt vädjade till människors solidaritet med människor på flykt och gjorde detta utan att populistiskt lova någon han ej kunde hålla. Reinfeldt har hela tiden varit tydlig med att resurserna är ändliga, att invandring kan vara positivt för svensk ekonomi men också vara en kostnad och det faktiskt finns en nationell budget som man som regering måste ta hänsyn till. Reinfeldt framstår som statsmannamässig, tydlig och ärlig i frågor som rör integration och invandring. Kommer detta reducera Sverigedemokraternas stöd? Nej, drygt 45 procent anser att invandringen skall stoppas eller minskas så Sverigedemokraterna kommer fortsätta växa . Vad Reinfeldt har gjort är intelligent nog positionera sig och tillfört syre i den underliga integration och invandringsdebatten. Vad hade hänt om han presenterat populistiska utspel och sedan inte kunnat hålla det på grund av bland annat kostnader i ökat flyktingmottagande? Reinfeldt hade förlorat sin trovärdighet och garanterat sänkt partiet för lång tid framåt. Reinfeldts utspel om att flyktingmottagningen är en kostnad och att han prioriterar människor på flykt istället för mindre välfärdsreformer och skattesänkningar är ett gott exempel hur man politiskt kan bemöta Sverigedemokraterna, positionera sig själv och partiet inför framtiden och samtidigt tvinga oppositionspartierna till faktiskt presentera korrekta framtidsanalyser och kalkyler och således mildra den svenska välfärdspopulismen.

    Mer kontroversiellt. Om man nu verkligen vill ”stoppa SD” är det mest effektiva sättet att bjuda in dem på förhandlingar som gjorts i vissa svenska kommuner. Nu görs detta förvisso väldigt diskret men så är det. Genom att förhandla med Sverigedemokraterna (precis som SAP förhandlade med Vänsterpartiet trots att de hade partibok i Sovjet) så kommer de tvingas att ta ansvar för sin politik. Visst kommer det ge oönskade sidoeffekter så som att integrations och invandringpolitik liknanden den i resterande av EU-området men samtidigt kommer SD också tvingas svara på varför de har prioriterat som de har gjort. Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är att de senare är ett ”fånga” parti, ungefär som gamla Socialdemokraterna och hade jag varit blå och röd politiker hade jag varit ganska orolig. Om man inte göra detta kommer leda till att Sverigedemokraterna kommer fortsätta vara ett av de snabbast växande nationalistiska partierna i Europa.

    Det finns ett alternativ till detta och som många väljare verkar uppskatta. Utgångspunkten torde vara att ta Fredrik Reinfeldt position och sedan vara öppen med att Sverige i framtiden, som till exempel i Österrike, kommer ha en samlingsregering om så krävs för att stänga ute Sverigedemokraterna. Den enda jag vet som har varit öppen om detta är Mona Sahlin. Konsekvensen blir naturligtvis att Sverigedemokraterna och möjligen Vänsterpartiet blir de enda oppositionella partierna men ingen av dem kommer komma i närheten av 50 procent. Detta kan vidimeras genom väljarstatistik från Sverige och utomlands. Vi vet att invandrare och minoriteter i betydligt mindre utsträckning än den inhemska befolkningen röstar på högerpartier. I Sverige röstar invandrare i mycket liten utsträckning på de borgerliga partier och Sverigedemokraterna. Således, ju större den svenska invandrarbefolkningen blir ju mindre sannolikhet att Sverigedemokraterna får majoritet även om de blir det enda oppositionspartiet. Förvisso är det på bekostnad av borgerlighetens tillväxt. De sista exemplen var ”extrema” men det finns många sätt att bemöta och motarbeta Sverigedemokraterna utan att det kostar speciellt mycket eller är speciellt riskabelt. Av någon anledning verkar få i offentligheten klara av det.

    Tråkigt.

    Ursäkta för ett långt inlägg

    /Erik

  7. Anonym skriver:

    Får tacka Erik för en mycket intressant kommentar!

  8. Berit skriver:

    Kloka ord sånär som inlägget att Sjödtedt är den enda dom inte använder papehojmetoden. Fel intet kan vara mer fel. Han har aldrig svarat på en fråga utan ställt en motfråga eller pratat om något annat. Vad det kallas hos journalister vet jag inte men för mig är det oförskämt och nedlåtande alternativt visar på total okunnighet

  9. Paul Ronge skriver:

    Berit: Tack för vänliga ord om inlägget. När det gäller Sjöstedt skrev jag ju ”kanske”, jag har verkligen fått intrycket att han svarar på frågor – till exempel om vinst i vården. Jag ska titta noggrannare efter din kritik, kanske har jag fel.

  10. Benny H skriver:

    Journalistikens förfall i Sverige skulle man kunna skriva spaltkilometer om. Det är inte bara i frågan om hur SD drabbas av usel journalistik, vi har ett exempel i Ukraina där svensk media totalt misslyckats med att ge en objektiv bild av vad som sker. Att tidningar som AB, DN, Expressen hänfaller till antirysk propaganda har ju att göra med ägarbilden, men hur i hela friden ska man se SVT och deras s.k reportrar göra det ena reportaget uslare än det andra. Bert Sundström (Kiev) och Elin Jönsson (Moskva) är ju riktiga bottennapp, som inte verkar fatta det här med faktakoll och hederlig journalistik. Det märkliga är att SVT:s ledning låter de här figurerna hållas trots att de flesta av deras reportage utan vidare kan avskrivas som lögner blandat med halvsanningar och overifierade påståenden. SVT verkar ju inte vara så ”fri och oberoende” som man skryter om.

|

Skriv en kommentar