Medieträning, medierådgivning och krishantering

Därför har Åsa Linderborg noll koll på journalistik

Paul Ronge, 3 januari 2010, 18:28 visad 7 005 gånger 24 kommentarer

Jag har hamnat i en intressant diskussion på Twitter, en diskussion som absolut inte går att föra inom ramen för 140 tecken.

Diskussionen utgår från en artikel av Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg som försöker leda i bevis att SVT Rapports politiske reporter Mats Knutson är devot och på ett sovjetiskt underdånigt vis hyllar Den store ledaren Fredrik Reinfeldt.

Han är i gott sällskap av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i underdånighet, tydligen, och Åsa Linderborg ifrågasätter om det är i linje med Public Service krav på opartiskhet att Knutson ens skulle ha rätt att betygsätta Reinfeldts politiska framgångar eller tillkortakommanden. Han tjänar ju drygt 61 000 kronor i månaden gubevars och bor i ”genomprivatiserade” Nacka!

Så Knutson får ju inga problem med den försämrade sjukförsäkringen, avslöjar Linderborg.

Det är så dumt så man dånar.

@politikerlilith svarar ju här, klokt och enkelt att i en granskning ligger ju en betygsättning och det sannolika är att betygsättningen inte faller Åsa Linderborg på läppen.

Och det skulle alltså ge Ayatollah Linderborg rätt att kräva censur gentemot Knutson.

Jag har mött Linderborgs sätt att tänka både från höger och från vänster.

Kring 1984 försökte dåvarande fackpampar i LO via Aftonbladets styrelse få mig och några andra journalister sparkade. Vi ansågs granska LO:s makt för hårt från vänster och anklagades för att ha privata agendor. Chefredaktören Gary Engman sög på sin majskolvspipa och kastade ut dem.

Som reporter mötte jag också näringslivsrepresentanter som vägrade tala med oss journalister för att ”hela kåren var vänstervriden”, det visste ju alla.

Mina svåraste fall när jag som PR-konsult arbetar med krishantering är de kunder som läser in konspirationsteorier och privata vendettor i hur journalister skriver, istället för att inse att journalister i allmänhet har en vinkel och gör sitt jobb.

Och nu kommer en historielös kulturskribent och hävdar att politiska journalister  är högervridna och skriver utifrån ett ”dolt klassperspektiv”, eftersom de (liksom Åsa Linderborg själv säkert) tjänar drygt 61 000 kronor i månaden.

Anklagar hon sin kollega Lena Mellin också – som säkert tjänar ännu mer än 61 000 – för att ha en borgerlig politisk agenda?

Jag känner Lena tillräckligt väl för att säga att hon är integriteten personifierad. Och hon om någon granskar och betygsätter politiker.

När jag var politisk reporter kunde INGEN säga var jag stod. Borgerliga som inte gillade det jag skrev hävdade att jag var socialist, arga sossar var lika tvärsäkra på att jag var mörkblå.

Teorin om journalisters hemliga agendor och dolda klassperspektiv  leder alltid fel om man vill förstå hur journalister tänker, om man vill utveckla en hållbar mediestrategi. Om man vill förstå varför nyhetsvärderingen just för tillfället är som den är, eller vilken roll olika aktörer får i den journalistiska dramaturgin (Goliat, David eller den sakkunnige experten).

I värsta fall leder det också till ”ayatollah-tänkande”. Som när LO-ledningen ville sparka granskande journalister från Aftonbladet. Eller som när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vill sätta munkavle på Mats Knutson.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om journalistik, PR och politik.

  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

24 kommentarer till “Därför har Åsa Linderborg noll koll på journalistik”

|
  1. Johannes skriver:

    Tack för ett bra svar mot en idiotisk och läskig Aftonbladet-vinkel…

  2. Mycket bra, instämmer i allt!

  3. Ingmar skriver:

    Hej Paul,
    Visst har du rätt i att Åsa är ute och cyklar när hon tycks vilja lägga munkavle på Knutsson. MEN, varför inte ta upp och diskutera den andra och kanske viktigare delen av hennes inlägg, Nog har både Lindeborg, jag och andra den upplevelsen att alltför många journalister är uppträdda på ett snöre och ofta frågar oss varför. Ta exemplet med förändringarna i sjukförsäkringen. Hur många sjuka som helst har kunnat berätta historien om vilka konsekvenser förändringarna och jakten på de sjuka innebär för utsatta människor under väldigt lång tid. Men först när några läkare på ett sjukhus i Stockholm höjde rösten reagerade journalistkåren. How come ? Eller varför diskuterar den absolut övervägande delen av journalister problemet med fuskande sjuka när samhällets kostnader för skattesmitningar vida överstiger sjukas eventuella fuskande ? Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen rätt länge.
    Så nog tycker jag att det är relevanta frågor som Lindeborg ställer. Inte med det sagt att alla journalister skriver för att gynna sina egna intressen, men nog finns det anledning för varje journalist att ställa sig frågan : hur påverkas mitt skrivande av att jag är en av vinnarna av etablerandet av 2/3’s samhället ? Utan att leda det i bevis så är mitt personliga intryck att det skulle behövas många flera journalister som kritiskt granskade makten än att smeka den medhårs.
    Sist men inte minst, om man var bekymrad för massmedia-monopolet i forna öststater så måste man väl också vara bekymrad för privat-kapitalets dominans över media i väst-vårlden ?

  4. Paul Ronge skriver:

    Ingmar, tack för ditt inlägg!
    jag tycker som du att det behövs fler journalister som kritiskt granskar makten. Men hela min yrkeserfarenhet säger mig att Linderborg har fel i att journalister är dolt borgerliga för att de är priviligierade och därför skulle skriva så det gynnar en borgerlig regering.
    Journalisten känner sig alltid som den lilla människans företrädare, även om hon har lägenhet på Östermalm, sommarhus på Österlen och tjänar 61 000+.
    Läkarnas protest gav en nyhetsvinkel – sedan var reportagen igång. Nyhetsjournalister skriver ju inte ledare och åsiktsartiklar – de behöver en nyhetskrok att hänga upp artiklarna på.
    Om journalister uppträder ”på ett snöre” så är det snarare därför att det finns så stor samstämmighet kring nyhetsvärdering – vad som gör en nyhet till en nyhet.
    Sedan tycker jag Linderborgs censurförsök mot Knutson måste tas på allvar. Jag drar en rak linje mellan hennes tänkesätt, LO:s fackpampar på 1980-talet och ayatollorna i Iran – odemokratiskt och intellektuellt kvävande. Privatkapitalets media i västvärlden dör just nu digerdöden för att allt färre vill betala för att läsa nyheter. Åtminstone funkar det systemet så att vi som konsumenter kan avgöra om exempelvis Washington Post, Le Monde eller Dagens Nyheter ska leva eller dö.

  5. Z. Wirschubsky skriver:

    Intressant att Linedborgs egen kollega på Aftonbladet Johanne Hildebrandt för drygt en månad sedan argumenterade i en av hennes artiklar mot Filmprofessorn Astrid Söderbergh Widding som enligt Hildebrandt ”stryper åsiktsfriheten i den goda smakens namn” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johannehildebrandt/article6205858.ab

    En filmprofessor får inte strypa åsikter men det går bra att Linderborg förordar samma behandling när det gäller ”makten”. Är det någon som ser någon konsekvens i detta beteende eller är den bara opportun?

  6. Paul Ronge skriver:

    Hej Zwi,
    god fortsättning på nya året!
    Jag känner Johanne litet och tror ändå att det ligger ljusår mellan hennes demokratisyn och Åsa Linderborgs.

  7. Z. Wirschubsky skriver:

    Hej Paul,

    God fortsättning på 2010!

    Ja, men är det inte lite underligt att bägge arbetar på samma tidning och ligger ”ljusår” från varandra när det gäller en sådant viktigt begrepp som demokrati?

  8. Paul Ronge skriver:

    Inte egentligen. Johanne är ju frilans och krönikör medan Linderborg är anställd. Och på kvällstidningar brukar det dessutom vara högt i tak, vilket jag bara tycker är positivt.

  9. Gunilla Solara skriver:

    Jag håller nog med Ingmar, att för alla de journalister som tillhör 2/3-samhället finns det ingen känslomässig energi som stödjer intresset för den andra 1/3. Om man inte själv har någon sådan upplevelse blir det bara ord och siffror. Tyvärr.

  10. Paul Ronge skriver:

    Tack för inlägget Gunilla, men jag förstår verkligen inte hur ni resonerar.
    Samma måste alltså gälla för politiker som tillhör ”2/3-samhället”. Menar ni att Olof Palme då, samt Mona Sahlin och Lars Ohly nu saknar ”känslomässig energi” för den övriga 1/3-delen? Är alla som tjänar 61 000 och därutöver helt utan trovärdighet i en samhällsdebatt?
    Men journalister fungerar inte ens som politiker och opinionsbildare. De söker ”en bra grej” oftast utan minsta privata agenda.
    Du och Ingmar och jag får väl helt enkelt enas om att vi tycker olika.

  11. lenao skriver:

    ”Journalisten känner sig alltid som den lilla människans företrädare, även om hon har lägenhet på Östermalm, sommarhus på Österlen och tjänar 61 000+.”
    I beg to differ. Nog finns det journalister som inte tänker så.
    Oavsett Linderborgs artikel är det kanske just idén om att företräda andra som är lite… lurig. De flesta jag känner vill inte bli företrädda ens av de politiker de valt. Än mindre av journalister.

  12. Ingmar skriver:

    Hej igen Paul,
    Jag tror eggentligen att vi är alltför oeniga. Det kanske är mest ett infifrån-utifrån-perskpektiv som skiljer oss åt. Det är sällan jag träffar och pratar med journalister så jag har ingen aning om hur de tänker. Jag kan bara se på resultatet av deras arbete.
    Sen har jag inte hävdat att varje journalist skriver utifrån vad som gagnar honom/henne bäst. Däremot, trots att man övergivit marxismen, så tror jag att det sociala varat till stora delar råder över tänkandet och att det för alla yrkesgrupper tål att tänka på och fundera över det. Jag tror t.ex. inte att Ann Wibble skulle ha gett rådet åt svenska folket att var och en borde ha en månadslön (eller var det en årslön ?) på banken om hon levt under andra ekonomiska villkor. Likaså tror jag inte att det är någon slump att acceptansen för vargen är mycket större i Stockholm än i Värmlands skogar.
    Dessutom kan man som utomstående undra om det inte vore bättre med lite mindre ’samstämmighet om nyhetsvärderingen’ inom journalistkåren. Varför har drev-beteendet tilltagit i styrka (åtminstone ter det sig så för en utomstående betraktare ) ? Kanske alla journalister, liksom för övrigt alla yrkesgrupper, borde rannsaka sig själva och ställa frågan : kan det finnas annat än rent objektiva grunder för mitt görande och tänkande ?
    Avslutningsvis tycker jag att det är en intressant debatt du tar upp och uppskattar den energi och tid du tar dig att begrunda och besvara olika inlägg !
    God fortsättning på det nya året.
    Ingmar

  13. Gunilla Solara skriver:

    Hej Paul
    Egentligen spelar det ingen större roll, varken det ena eller det andra. Var och en skapar sitt eget liv. Jag har tillbringat så många år med att lysa upp allt som tillhör det gamla sättet att leva (utifrånstyrt), så jag har ännu lite svårt från att släppa det, när det finns någon annan som också funderar och iakttar. Men jag lever ju numera från ett inrestyrt liv, så detta är lite efterdyningar. Det är inte längre min huvuduppgift att upplysa. Vi skapar ALLT i vår UPPLEVDA värld genom vad vi känner och tänker. Och ju mer vi fokuserar på vad som är fel desto mera av det kommer vi att uppleva. Men jag tycker om din ärlighet, iver och Kärlek som du utstrålar. Kram på dig.

  14. Paul Ronge skriver:

    Kloka ord från dig Ingmar som jag givetvis också tar till mig.
    Det kan ju också vara så att mitt ”inifrånperspektiv” är för starkt.
    God fortsättning själv och hoppas du får igång gräsklipparen igen till våren… ;-)

  15. Z. Wirschubsky skriver:

    Ang att ”varat till stora delar råder över tänkandet” hänvisar jag till poeten Joseph Brodskys bok ”Att behaga en skugga” där han i inledningen berättar om en insikt som han hade redan vid 10-11 års åldern om denna sentens av Marx: ”….varat betingar medvetandet var sann bara så länge som medvetandet är i färd med att lära sig alieneringens konst; därefter är medvetandet fritt och kan både betinga och ignorerar varat”.
    Jag tolkar Brodsky i ovanstående resonemang att varat råder över tänkandet bara när man lär sig att strunta i andra människor. När man väl lärt sig detta (att strunta i andra) så kan tänkandet både styra eller styras av varat.
    Jag tror inte detta endast gäller för journalister utan för de flesta yrkesgrupper dvs politiker, läkare, m fl. Förhoppningsvis finns det undantag som bekräftar denna regel inom alla yrkesgrupper.

    Problemet om journalister gör det är att de når ut till en bred allmänhet som i mångt och mycket köper journalisters ”samstämmiga nyhetsvärdering” och vi får en likriktning inom media och bland allmänheten.

    Vattnet urholkar som bekant även stenen efter mycket lång tid och upprepar man en lögn tillräckligt länge så blir den till sanning.

    Var finns räddningen? Behöver vi räddas?

  16. Paul Ronge skriver:

    Zwi, håller med i mycket och tycker ditt grundläggande resonemang är mycket intressant.
    ”Egenintresset ljuger aldrig” sade marxismen-leninismen i min ungdom och på det trodde jag blint.
    Men då blir ju inget gränsöverskridande möjligt, en person som Olof Palme blir med det sättet att tänka politiskt omöjlig.
    Problemet i debatten vi för här är ju att professionella journalister inte har egna agendor, yrkeskunskapen kräver att jag som reporter ska kunna läsas med lika stor trovärdighet av både en socialdemokrat och moderat och att de inte ska kunna utläsa vilka preferenser jag har.
    Så här tänkte jag när jag var politisk reporter på AB och Expressen: ”Vad ger mig rätten, bara för att jag skriver för flera hundra tusen människor, att smyga in en egen agenda och därmed få en makt som vida överstiger den jag har som enskild väljare?”.
    Därför röstade jag inte ens under dessa år.
    Jag tror de flesta yrkesverksamma reportrar tänker så.
    Den diskussion som utvecklats här är, till min glädje, på mycket högre nivå än där den började med min bloggpost – i Åsa Linderborgs vilja att censurera Mats Knutsons rätt att betygsätta Fredrik Reinfeldt.

  17. Z. Wirschubsky skriver:

    Paul, jag har hört devisen att ”intresset aldrig ljuger” och har argumenterat mycket mot s k ”objektivitetsidealet” inom journalisten till fördel för ”subjektiviteten” som är detsamma som ”egenintresset”. Just problemet mellan objektivitet och subjektivitet är något som filosofen Thomas Nagel skrivit om. Hans slutsats, som jag förstår det, är att vi har både ock dvs vi kan inte undvika vår egen högst personliga subjektivitet men vi har också förmåga att se objektivt på verkligheten. Hur vi sedan lägger hop perspektiven utgör själva problemet och dess lösning. På så sätt kan politiker som t ex Olof Palme både verka i eget intresse och till synes också för andra, för folket, för samhället.

    Jag tror att vi har alla agendor, medvetna eller omedvetna. I vissa fall bygger dessa agendor på kollektiva värderingar, i andra fall på värderingar som delas av viss särgrupp.

    jag tror också att medvetenhet, likt din, är en garanti mot att man som journalist kan köra en agenda som inte är uttalad eller medveten.

    Problemet med t ex en rapportering och journalistik som jag känner kanske bäst, medicinen eller mellanöstern, att många via sitt ordval, via sina komma tecken, via sina adjektiv, tar ställning i frågan trots att man i den bästa av världar ska förmedla nyhet från ett antal oberoende källor, perspektiv, med kontrollerbara fakta, mm

    Åsa Linderborg är en journalist med helt klar politisk agenda som öppet kör med detta i tidningen. Problemet är att Aftonbladets Jan Helin och ledningen vill ha en politiserad journalistik som slår mot borgarna och högern. Där har yrkesrollen fått gett vika för politiken, tror jag.

    Problemet med ”Linderborg” är, som jag ser det, att hon får fritt utrymme att föra fram sina extrema politiska åsikter på bästa plats i en populär kvällstidning. Och att man använder någon slags journalistisk hederskodex (!) som man gömmer sig bakom när det hettar till och passar.

    Om det är legitimt att använda journalistiken för att föra fram sin politiska agenda så kan vi lika gärna ha journalistik som gynnar vissa andra särintressen. Det är ingen slump att Göran Persson gick över till en PR-byrå efter politiken.

  18. Ingmar skriver:

    Kan inte låta bli att reagera över Z-as senaste inlägg. Är vi tillbaka på ruta ett ? Vad är det för skillnad i att ”Problemet med ”Linderborg” är, som jag ser det, att hon får fritt utrymme att föra fram sina extrema politiska åsikter på bästa plats i en populär kvällstidning” och att ifrågasätta Knutsson rätt att betygsätta Reinfeldt ?

  19. Paul Ronge skriver:

    Här håller jag med Ingmar till 100 procent – självklart har Linderborg rätt att föra fram sina åsikter, hur extrema de än må tyckas. Lika självklart som att Mats Knutson har rätt att betygssätta Reinfeldt i Public Service.

  20. Z. Wirschubsky skriver:

    ”Rätt att föra fram sina åsikter, hur extrema de än må tyckas” . Gäller detta även för anti-demokratiska , anti-semitiska texter och artiklar http://www.barstol.nu/asa-linderborg-salongsbolsjevismen-och-den-judiska-varldskonspirationen/

    Missförstå mig rätt: jag är inte för att på något sätt förbjuda journalister eller politiker att fritt föra fram sina åsikter men frågan är vad som hör till ”god ton”. Finns inget sådant som ”god ton” och tillåter vi hur extrema åsikter som helst så tror jag vi snart får fram en marknadsplats där den som skriker högst syns mest, se t ex på hur väl den den extreme islamisten Mohammed Omars använt media.

    Jag tror att när man ”höjt ribban” till att inte bara tillåta utan även legitimera och stödja extremisters rätt att uttrycka sig så kommer detta att bli en björntjänst till demokratin.

    Är då lösningen antigen att förbjuda allt eller att acceptera allt ? finns det inte någon slags gyllene medelväg, etisk kodex som gäller från fall till fall ?

  21. Paul Ronge skriver:

    Zvi, vi måste kunna enas om att vi är oense. Censur är censur och kan inte maskeras med ”god ton”. Den artikel du refererar till ovan tycker jag är riktigt usel eftersom den mest innehåller invektiv mot Linderborg. Som blogginnehavare och moderator sätter jag nu streck i denna debatt, tack ni som deltog.

  22. Ramona Fransson skriver:

    Jag undrar hela tiden vad det är som stigit upp i Åsa Linderborgs huvud och eftersom det inte är sans och balans undrar jag fortfarande…

  23. Calle Fridén skriver:

    Jodå Paul Ronge. Det var helt uppenbart var du hade din politiska hemvist – det var därför du var en dålig politisk journalist, men det ska du inte vara lessen för – du var i gott sällskap

  24. Paul Ronge skriver:

    Käre Calle,
    har kollat din blogg och genomsosse som du är så antar jag att du vill påstå att jag var moderat. Moderater har ofta påstått att jag är sosse eller ännu mer vänster.
    Så jag vill påstå att du har noll koll.
    Att jag var en dålig politisk journalist står dig helt fritt att tycka, liksom jag tycker du skriver bedrövligt. Osammanhängande och helt tondövt för språkliga regler.

|

Skriv en kommentar