Etikett: Mona Sahlin

För Sossarnas idédebatt är empatin pusselbiten!

Idédebatten inom socialdemokratin är nu igång. Den förs i  Tvärdrag, på Aftonbladets ledarsida och bland allt fler socialdemokratiska debattörer och bloggare i hela landet. Lena Sommestad, den första som frimodigt redovisade att hon kandiderar till ny partiledare, har stor del i att denna idédebatt äntligen kommit igång, bland annat med en bloggpost som, när jag skriver detta, har cirka 150 kommentarer i en intensivt livfull diskussion.

Jag har under julhelgen bloggat både om ”Primegate”, om socialdemokratins kris och om Sommestad som tvingar fram en diskussion om politiken. Trots att jag står utanför all partipolitik, som en betraktare från läktaren, är jag fascinerad av det som nu händer. Möjligtvis spelar det in att jag i över två decennier som journalist på bland annat A-pressen, Rapport, Aftonbladet och Expressen bevakade svensk inrikespolitik.

Vilket för mig till ämnet. Jag är en jämförelsevis  lyckligt lottad person. Jag har god ekonomi och har i många år kunnat betala mycket skatt, utan att behöva utnyttja varken F-kassa eller A-kassa. Jag har en fin familj som hittills sluppit sjukdomar och tragedier. I drygt 35 år har jag fått försörja mig med det jag älskar mest: Att skriva och sedermera med medierådgivning och krishantering. Jag har haft enorm tur i livet och idag känner jag stor frihet. Med all logik så vore jag en given Moderat. Har Socialdemokraterna över huvud taget någonting för att försöka nå en sådan som mig?

Mitt svar är ja. För jag tror människan är sammansatt och att väljarna inte bara reagerar på så enkla stimuli som: ”Vad tjänar jag själv på?”.

Något av det bästa som sagts självkritiskt i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, jag vet inte av vem och jag hittar det inte när jag googlar, lyder ungefär så här:

”Förr var vi ett parti för vinnarna i samhället som stod solidariska med dem som lyckats sämre, idag är vi ett parti för förlorarna i samhället som missunnar andra att  lyckas bättre”.

Det här var också ett viktigt budskap i Mona Sahlins märkliga avskedstal. När hon berättar om människor som lovade rösta på Socialdemokraterna TROTS att de har det bra och TROTS att de bor i villa!

Låt oss se på detta som om det handlade om en familj:

Lena Sommestad har ju självklart rätt i att tillväxt inte bara kan definieras som en ökning av BNP. Det är samma sak som om familjeförsörjarna sliter som djur hela året, jobbar övertid, inte träffar sina barn, försummar sitt samliv och undviker vänner för att på årets sista dag hålögt utbrista: ”Titta vad stålar vi drog in! 15 procent mer än förra året!”

Drar vi in pengar vill vi inte bara konsumera, njuta, åka på utlandssemestrar och dricka dyrare viner. Vi vill sannolikt också satsa på att våra barn får utbildning, vi hjälper säkert våra åldersstigna föräldrar om de behöver det, får någon släkting ekonomiska problem på grund av exempelvis sjukdom så går vi in och stöttar. Där kommer vardagssolidariteten in i bilden och översatt på samhälle betyder det: Bra barnomsorg, mindre barngrupper, möjlighet till högkvalitativ utbildning för alla, pensioner man kan leva på, bra sjukvård och äldrevård och äldreboende med service för dem som vill ha det. Och för att påminna om Per Albin Hansson, det goda hemmet gör inte skillnad på sina barn, utan förmånerna måste gälla alla, rika som fattiga.

Men. Vi måste dra in pengar, på riktigt! Annars finns inte medlen att fördela. Där kommer tillväxten in. Som ett medel, inte som ett mål i sig (jämför med de hålögda föräldrarna ovan). Därför måste vi stötta storföretagen och exportindustrin. Vi måste gynna småföretagsamheten och ge dessa företagare större möjlighet att lagligt plocka ut vinster från sina företag,  utan brandskattning och missunnsamhet.

Politik är  komplicerat och evolutionärt. De viktigaste framstegen är ofta ur journalistisk synpunkt tråkiga och odramatiska, som när Olof Palme reformerade familjepolitiken i början av 1970-talet så kvinnorna kunde komma ut i arbetslivet, bland annat genom slopad sambeskattning.

Men vi PR-konsulter har lärt oss något i vår profession: Det är att nästan hur komplicerad verkligheten än ser ut för en kund kan strategin i princip alltid sammanfattas i ett huvudbudskap – en bärande balk som de övriga budskapen sedan hängs upp på. Och jag tror Socialdemokraternas huvudbudskap måste ligga just här: ”Vi är ett parti för de sämst ställda, men också den majoritet löntagare som har bra och välordnade liv”. Majoriteten som samtidigt är solidariska med de som lyckats sämre och inser att de själva också behöver ett stöd via samhället för deras lycka kan vända.

Där finns Socialdemokraternas chans att så småningom återerövra regeringsmakten. Jag tror inte de kan bli bättre än Moderaterna på att med sin politik ekonomiskt gynna ”medelklassen”. Det finns alltid ett jobbskatteavdrag till att göra, alltid någon ny besparing att ta till för att sänka skatten ännu mer. Där kan Socialdemokraterna bara ”följa John”. Men de välmående väljare med lyckliga välordnade liv som inte bara ser sin egen plånbok  – där finns en potential.

Moderaterna har idag ett bergfast stöd och Fredrik Reinfeldt kan historiskt bli den mest populära och landsfaderliga statsministern sedan Per Albin Hansson. Mycket är välförtjänt, med jobbskatteavdragen och den skickliga hanteringen av svensk ekonomi i krisen. Men Moderaterna saknar i sin politiska framtoning empati. Jag skrev om denna empatibrist redan den 13 januari 2010 och under det år som gått tycker jag den bilden gång på gång tyvärr har bekräftats.

Vi är många, bland andra Moderaten Judit Burda och jag, som kritiserat empatibristen när det gäller F-kassereglerna där allt fler mycket sjuka blivit fruktansvärt illa behandlade. Men Moderaterna, som drivande kraft i Alliansen, lyssnar inte på kritiken. Där finns moderata undantag som Kent Persson i Örebro och Mary Jensen som hårt drivit vikten av empatin. Men det har blivit allt lättare för byråkrater i Försäkringskassan att åsidosätta läkares medicinska utlåtanden även  om att patienter är helt arbetsoförmögna.

Även A-kassan försämras nu.

Här skulle Socialdemokraterna kunna hitta sin pusselbit att återfå en dynamisk roll i politiken. Skuldbelägg inte de som är friska och lyckligt lottade, som har jobb och drar in pengar i samhället! Appellera till vår vilja att bidra till att också de sämre ställda får det bättre. Argumentera för var högre skatter gör samhällsnytta och hjälp till att kritiskt granska och bekämpa den destruktiva byråkrati som gör att vi vanliga medborgare idag misstror landstingets sjukvård, äldrevård etcetera.

För alla ”socialmoderater”  de som står och vacklar mellan höger och vänster och formar den så kallade mitten – vore det oerhört välgörande med en Socialdemokrati som försökte vinna dem med en egen politik, inte en som agerar ”följa John” efter Moderaterna.

Andra röster bloggar intressant om Socialdemokratins kris

/Paul Ronge

Uppdatering: Idag den 1 januari 2011 startar SSU:s Tvärdrag, som de skriver, den största eftervalsdebatten i arbetarrörelsen om Socialdemokratins kris. Dess chefredaktör Daniel Suhonen har redan tidigare efterlyst en ”varm blick på världen”.

Sommestad tvingar Socialdemokraterna att prata politik!

Igår fick statsminister Fredrik Reinfeldt ”Koreastatus” – 72 procent av svenska folket har enligt Aftonbladets opinionsundersökning förtroende för honom. Det är så högt så högre vore farligt, enligt statsvetaren Ulf Bjereld.

I triumfvagnen sitter också finansminister Anders Borg. Duon och radarparet minner om styrkan hos Erlander och Sträng – alltså de gamla Socialdemokraterna när vi hade rekordår, när svenska folket hade den högsta levnadsstandarden i Europa efter Schweiz och där ”villa, Volvo och vovve”, blev uppnåbara mål för varje arbetare.

Socialdemokraterna är i spillror och som någon uppgivet sade: ”Vem vill följa ett parti som ingen vill leda?” Nu finns i allafall två personer som anmält sitt intresse att ta över partiledarposten efter Mona Sahlin, mer eller mindre öppet: Ylva Johansson och Lena Sommestad. Johansson säger att hon är oortodox, Sommestad driver en idédebatt från vänster i partiet som det slår gnistor om. Hennes senaste bloggpost har fått över 50 (102 per den 30/12) kommentarer och bland debattörerna finns Stig-Björn Ljunggren (som försvarat de inblandade i ”Primegate”) och Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg. Den handlar bland annat om definitionen av tillväxt och hur tillväxten ska förenas med välfärdsbegreppet.

Lena Sommestad är som partiledarkandidat idag mer intressant än Ylva Johansson eftersom hon med sitt politiska fokus tvingar fram en diskussion mellan det som kallas vänster och höger i partiet.

Jag tror en sådan diskussion – som gärna får vara het och säkert kommer att innehålla en och annan ojust tackling eller rentav personangrepp –är nödvändig för att Socialdemokratin ska kunna resa sig. Men den måste leda till konsensus i en mängd viktiga frågor.

Det är precis det som fascinerade mig så mycket i Henrik Berggrens Palmebiografi : Trots sin retoriska svada och sina fantastiska internationella tal så var Olof Palme ju en ruffig resultatpolitiker, en hejare på att balansera falanger för att sedan stå som ledare för de idéer som vaskades fram. Det skrev jag om i bloggposten ”Vem krympte Socialdemokratin?”.

En kritik som jag hört från initierade Socialdemokrater mot Mona Sahlin var just att hon bara lyssnade ”åt ett håll”, på bara en falang.

Jag kommer ihåg Sommestad som en ganska blek miljöminister, kanske har jag fel. Jag vet inte ett dugg om hennes nätverk i sitt parti, hur duktig hon är på att debattera mot en durkdriven Fredrik Reinfeldt, hur stor karisma hon har, hur stor roll det spelar att hon inte sitter i riksdagen, om hon är för intellektuell för att gå hem hos en bred väljarbas eller om hon går hem i TV. Jag har ingen aning om hon är rätt partiledare för Socialdemokraterna och själv står jag utanför all partipolitik.

Men hennes sätt att kompromisslöst sätta politiken i centrum är som att öppna ett fönster och låta den friska luften strömma in i ett unket sammanträdesrum. Det blir som ett vaccin mot korridormygel, svågerpolitik och ”ger du mig din röst så ska du få ditten eller datten”-politrukandet.

För det tycker jag hon är värd en stor eloge!

Intressant när fler, som här Magnus Ljungkvist, börjar diskutera vilken politik Socialdemokraterna ska föra.

/Paul Ronge

Vem krympte socialdemokratin?

Mellandagar. Ute vilar snön vykortsvackert, inne härskar frid och stilla familjeliv. Snart glider vi in i 2011 och ett nytt spännande år.

När jag reflekterar över kriserna under året som snart gått slås jag av kraften i efterdyningarna:

  • BP-krisen, världens i särklass mesta oljekatastrof är – trots att läckan tätades  i höstas –ännu inte över.

USA stämde oljejätten den 15 december. Skadeståndet kan komma att uppgå till  143 miljarder kronor. Och i dagarna kom New York Times med en mycket kritisk och genomgripande granskning av säkerhetsmissarna på Deepwater Horizon i Mexikanska Golfen.

Efter hans presskonferens vid älgjakten i skogarna runt Trollhättan har skandalen kring boken ”Den motvillige monarken” rullat vidare. Enligt en opinionsundersökning i Aftonbladet vill en majoritet av svenskarna nu att han avgår i förtid.

  • Röda Korset kämpar fortfarande med sviterna av Johan af Donners förskingring.

Organisationen har förlorat cirka 30 000 medlemmar och tvingats skära kraftigt i sin personal. Förtroendet har fått en knäck som kan ta lång tid att reparera.

Det blev det inte, som vi ju vet –utan värre. Den katastrofala tågtrafiken under julhelgen har piskat upp stämningen mot SJ till rekordnivåer. Och när SJ går ut via sin presschef och säger att kritiken måste riktas mot politikerna, så hoppar SJ:s ordförande Ulf Adelsohn upp och menar att det är Trafikverket som ska fördömas.

Men det allra intressantaste –och för Sverige kanske viktigaste – krisen just nu är den som skakar Socialdemokratin. ”Primegate” där Niklas Nordström och hans grupp på PR-byrån Prime har fått fyra miljoner av Svenskt Näringsliv för att som aktiva politiska debattörer driva Socialdemokratin åt höger. Öppna strider där toppolitiker som Morgan Johansson anklagar Thomas Östros för att partiet förlorade valet.

Där Mona Sahlin i sitt avskedstal plötsligt tar avstånd från den politik hon gick till val på.

Där gamla muppar som Bengt Silfverstrand och Jan Andersson, som verkligen borde veta bättre, tar heder och ära av varandra i den socialdemokratiska bloggosfären.

För många år sedan gick filmkomedin ”Älskling jag krympte barnen”. Med en lätt travestering frågar jag: ”Vem krympte Socialdemokratin?”

Jag håller precis på och läser slutkapitlen i Henrik Berggrens Palme-biografi ”Underbara dagar framför oss”. Den är så bra så det har tagit mig en månad att plöja igenom de drygt 700 sidorna. Vissa kapitel har jag helt enkelt fått ”smälta”, insikterna har behövt sätta sig innan jag läst vidare.

Berggrens stora styrka är att han hela tiden placerar Olof Palme i sitt historiska sammanhang och beskriver tidsandan. I inre konflikter och svåra vägval inom partiet som ATP-striden, det trista tragglandet med löntagarfonder, Pomperipossadebatten med Astrid Lindgren och folkomröstningen om kärnkraften. Men minst lika mycket i förhållande till rekordåren, vänsterrörelsen-68, Vietnamkriget och det frostiga förhållandet till USA samt hela den internationella utvecklingen. Läser man boken noga så är det inte bara porträttet av Olof Palme som etsar sig fast, utan en mycket initierad bild av det inre livet i Sveriges då ojämförligt största parti. Ett parti att respektera, även om man inte alls delade dess värderingar.

Det är till exempel uppenbart hur mycket en antagonist som Moderatledaren Gösta Bohman ändå respekterade sin motståndare.

Palme fick slåss och lirka i konflikter med Gunnar Sträng och ett gammalt garde kring honom, hela tiden kompromissade han och vågade rådfråga. Som när han åkte till Bommersvik och fick klartecken av en åldrad Tage Erlander för att driva folkomröstning i kärnkraftsfrågan.

2011, den 28 februari, har det gått 25 år sedan Palmes död.

Jag har all förståelse för Aftonbladets Katrin Kielos uppmaning till partitoppen efter valkatastrofen:   ”Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er”. Men någonstans i föryngringen och förnyelsen så måste Socialdemokratin också knyta an till sin historia, hitta kontinuiteten. Och återfå värdigheten.

Med Ingvar Carlsson fanns kontinuiteten. Han blandade gammalt och nytt, var lagledare men tog de viktiga besluten.

Göran Persson gjorde mer eller mindre rent hus med Carlssons förtrogna. Han samlade sina statsråd, gav dem i jämförelse med Palme och Carlsson otroligt lite utrymme och drog sig inte för att läxa upp dem offentligt. Det blev en ganska strykrädd skara där Persson kunde lysa i eget majestät. Det kanske mest tydliga exemplet på att Persson infört en helt ny ledarstil var att han strypte finansministerns viktiga roll som motpol och eget maktcentrum. Erik Åsbrink har vittnat om hur han som finansminister blev totalt snöpt av Persson.

Så kom Mona Sahlin som lovade en rejäl idédebatt och en helt annan lyssnande ledarstil. Hon gjorde rent hus med Göran Persson och samlade sitt gäng. Och  nu efterlämnar hon en Socialdemokrati som är fullständigt vilse i pannkakan.

Visserligen kliver nu Ylva Johansson fram som en partiledarkandidat. Men hittills verkar reaktionen vara litet återhållsam: ”Bra att du vill, men vill vi ha dig”?

Jag råder alla Socialdemokrater att läsa ”Underbara dagar framför oss”. En slutsats jag drar som fullständig outsider är: Man ska vara rädda om varann. Det gäller både i partier och i familjer. Falangstrider som leder till att den ena sidan ”vinner” över den andra kan bli förödande i ett redan sargat parti.

Röda Berget, Peter Andersson, nemokrati, Högbergs tankar, och HBT-sossen är bara några röster inom bloggnätverket Netroots som diskuterar intressant kring Socialdemokratins kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Lena Sommestad har via sin blogg dragit igång en S-debatt som till 100 procent handlar om politik. Och som förs förhållandevis sakligt. Kolla kommentarsfältet! Om detta är hennes sätt att markera att hon kandiderar till partiledarposten så är det minst lika modigt som Ylva Johanssons utspel.

Segare och stryktåligare politiker än Sahlin finns inte

Mitt i Socialdemokratins roderlösa kaos, ett hela havet stormar, verkar många inblandade aktörer vara eniga om en sak: Mona Sahlins dagar som partiledare är räknade. Hon styr inte längre partiet efter eget huvud.

Och sannolikt blir det så. När både Aftonbladet och Expressen i följe med flertalet andra medier och och många bloggare  drar samma slutsats av krisen så kan prognosen också, via medias makt, bli självuppfyllande.

Men är det logiskt? Är det så självklart att en avgång från Sahlin och hennes inre cirkel med automatik leder till att en ny medelklassvinnande politik reser sig som en fågel Fenix ur askan? Att den perfekta partiledaren pusslas fram? Att Socialdemokratin som genom ett trollslag får en ledning som har örat mot marken och återvinner folkets förtroende?

När Mona Sahlin valdes för snart fyra år sedan så var hon ju kanske det fjärde eller femte alternativet som partiledare. Vilka nya karismatiska ledarfigurer har vuxit fram under den här tiden? Margot Wallström vill fortfarande inte och Thomas Bodström valde USA. Ingen av dem sitter i riksdagen. Veronica Palm och Mikael Damberg har blivit tyngre och mer erfarna men är båda profilerade i en vänster respektive högerfålla i partiet.

Leif Pagrotsky skulle jag, som sitter på läktaren, betrakta som en av de vassaste krafterna för att förnya Socialdemokratin. En person som vågade utmana Göran Persson i EMU-frågan och alltid gjort sig känd för att tänka själv. Men han faller, enligt dem jag pratar med, på ett ”bäst före datum”, han anses helt enkelt gammal och förbrukad.

Mona Sahlin har ju helt klart gjort en mängd misstag. Här är några av dem jag kan se:

  • Att bara samla en grupp omkring sig, den som sympatiserade med den så kallade högerfalangen, och ge den all makt.

Socialdemokratin är i sig själv som en koalition. Sahlin hade behövt ställa sig i mitten av den och jobba med folk från flera riktningar.

  • Hon lämnade walkover till Fredrik Reinfeldt och Anders Borg på frågorna om arbete och tillväxt.

Alliansens berättelse om att Socialdemokratin lutade sig mot dem som inte arbetade, medan de själva drev arbetslinjen köptes av väljarna. Idag heter det ju att det var Thomas Östros fel. Men en partiledare för Socialdemokratin har det högsta ansvaret, hon måste vara bäst i klassen på arbetsmarknadspolitik.

  • Valsamarbetet med Miljöpartiet förankrades inte i partiet och riktig katastrof blev det när också Vänsterpartiet kom med.

Sahlin föll till föga för trycket från LO och partiets vänsterfalang.

  • Fastighetsskatten, hot om förmögenhetsskatt och det obegripliga Butler-utspelet blev ytterligare lök på laxen.
  • Mona Sahlin har verkat vara mer intresserad av att få makten (enligt elaka tungor i ett revanschbegär efter Tobleroneaffären för 15 år sedan) än vad hon skulle använda makten till. Med vilken politik hon ville förändra Sverige för framtiden.

Med alla dessa misstag är det väl självklart att Sahlin måste gå? Ja kanske blir det nödvändigt. Men det går också att tänka tvärtom: Misstagen är klarlagda och nu finns en partiledare som fått kopiöst med stryk som kan dra viktiga lärdomar.

Dessutom blir det, även om det skulle visa sig nödvändigt, pinsamt att den första kvinnliga partiledaren inom Socialdemokraterna får gå efter bara fyra år, ungefär som en folkpartiledare i politisk turbulens.

När det gäller det stora abret; att stora delar av svenska folket helt enkelt inte gillar Sahlin och saknar förtroende, får vi inte glömma historien. Olof Palme blev brutalt sågad när han utsågs till kronprins av Tage Erlander. Det tog flera år innan han fick förtroende inom partiet och för stora delar av borgerligheten var han ett hatobjekt hela sitt liv. Göran Persson drogs i flera år med en brutal pampstämpel och blev ju, trots att han blev alltmer respekterad, aldrig populär.

Kanske skulle Sahlin fixa detta med rätt folk omkring sig och med en reviderad politik. Och politiken måste riktas mot mittenväljarna, koncentreras mot den arbetande befolkningen.

Från min läktarhorisont verkar det just nu som om det allra svagaste kortet är partisekreteraren. Det skulle nu behövas någon med gamle Sven Hultherströms dignitet, någon med Sten Anderssons känsla att balansera falanger, för att driva krisarbetet framåt i en ny politik. Att låta Ibrahim Baylan sköta arbetet att tillsätta valberedningen för extrakongressen verkar vara ytterligare ett misstag av Sahlin.

Men trots alla misstag reser hon sig hela tiden. Ingen svensk politiker i modern tid, vågar jag hävda, har fått ta så mycket skit och förakt – ofta med manschauvinstiska övertoner.

En politikens Rocky Balboa, som helt sönderslagen står och svajar och vägrar att segna ner. Den stora skillnaden är väl att publikens stöd lyser med sin frånvaro.

En sak är klar hur det än går – en segare och stryktåligare politiker finns inte i Sverige.

Andra bloggare skriver intressant om Socialdemokratins kris.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Nytt krismöte i morgon söndag, distriktsordförandena blixtinkallas.

Uppdatering 2: Avgår Mona Sahlin idag? Moderaten Kent Persson väcker frågan här.

Uppdatering 3: En riktigt bra ledare av PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet. Analytisk, träffsäker och utan spår av politisk skadeglädje.

Uppdatering 4: Sahlins ödesdag.

Uppdatering 5: Så var det över. Segare och stryktåligare politiker än Sahlin fanns inte. Tycker ändå vi kan ge henne det erkännandet en dag som denna. TV 4 Nyheterna Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter,

Låt dem inte få Arkelstens skalp, Reinfeldt!

Jag har tidigare skrivit om det jag uppfattat som en uselt cynisk krishantering från Moderaterna och då gällde det fallet Sven Otto Littorin.

Idag kan jag konstatera att Fredrik Reinfeldt tagit en helt annan hållning till det drev som nu går mot Sofia Arkelsten om så kallade mutresor och ett bostadsrättsköp i Stockholms innerstad. Han har skickat uppmuntrande SMS och stöder aktivt Moderaternas partisekreterare. Även Carl Bildt försvarar Arkelsten genom att tufft framhålla att han själv varit på ”massor med bjudresor”.  Det är helt uppenbart att Moderaterna värnar Arkelsten på ett helt annat sätt än de gjorde med Littorin i det mediedrev som nu skallar.

Aftonbladet har krävt Arkelstens avgång, tyckare som Stig Malm och Göran Hägg sitter i TV-soffor och dömer ut Arkelsten som ”dålig”, Expressen har idag en gråtande Arkelsten på en paparazzibild både på ettan och i ett stort uppslag i tidningen med vinkeln: ”Här bryter hon samman”.

Alltså: Skalpen är krävd, blodvittringen står stinn i fladdrande näsborrar, tolvtaggaren ska läggas ner om vi talar svensk älgjakt, tjuren ska segna ner med picadorernas lansar i sig om vi talar spansk tjurfäktning.

Jag har sett det förr från båda sidor. Jag var med och fällde både Hans Ericson och Stig Malm, samt (tyvärr) också Mona Sahlin när det begav sig. De sista tolv åren har jag försökt hjälpa tolvtaggare – framförallt i organisationer och näringsliv – att slippa tvingas avgå. Jag har beskrivit detta i min bok: ”När Janne Josefsson ringer, så klarar du pressen”.

Den här gången gläds jag åt att Reinfeldt försvarar Arkelsten och hoppas han vinner kraftmätningen. Varken Aftonbladet eller Expressen ska tillsätta eller avsätta partisekreterare. Eller partiordföranden. Varken i Socialdemokraterna eller Moderaterna.

Oavsett om Arkelsten har begått några fel i hanteringen eller ej så behöver politiker hämta inspiration ur den verklighet som organisationer och näringsliv lever i. Arkelsten, med sin miljöprofil, är direkt modig som, utan beröringsskräck, har vågat ”sova med fienden” och åkt på Shells resor. Ett aktivt reformarbete på miljöområdet låter sig inte göras utan att man också talar med oljegiganter som Shell och BP.

Svenskan skriver insiktsfullt här om hur vi  alla påverkas och utvecklas i kommunikation med andra, utan att vi behöver ha sålt vår själ.

Och självklart kan vi inte kräva att riksdagsmän betalar privat för att åka på konferenser, mässor och seminarier. Det är som jag ser det lika okej att riksdagsmän blir bjudna på jobbrelaterade resor som att bilreportrar på mindre och fattigare tidningar får resan betald av Toyota eller BMW när de ska bevaka en ny bilmodell. Annars är det ju bara stjärnreportrar som Håkan Matson på Dagens Industri som får chansen att upplysa sin läsekrets – hur demokratiskt är det?

Erik Laakso skriver klokt om detta med ”mutresor” i kulturmagasinet Voltaire och visar att sunt förnuft lätt färdas över partigränser.

Säkert har det gjorts fel i den så kallade krishanteringen, och när hela denna affär är slutförd kommer de att avslöjas när man tittar i backspegeln.

Kanske var det dumt av Arkelsten att säga att hon ”inte har gjort några fel”. I efterhand kanske Moderaternas egna undersökning visar att några av hennes blogginlägg efter resan var för okritiska mot Shell eller att det fanns poster hon borde ha betalat privat.

En viss ödmjukhet är alltid av godo när drevet går.

Men det blir förödande om vi får politiker som inte törs åka på bjudresor som handlar om deras politiska verksamhetsområde och om alla som blir befordrade till politiska uppdrag ska ha en isklump i magen att om några dagar kommer jag – per definition för att det ska vara så –att snurra som en trasa i den mediala centrifugen. Till slut kommer ju bara de mest utslätade figurerna, de som aldrig gjort något och därför aldrig gjort fel,  att våga ta uppdragen.

Andra bloggar intressant om politiken.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Thomas Mattsson förklarar i sin blogg på sitt vanliga rappa och pedagogiska sätt hur Expressen tänkte med ”gråtbilden”. Men jag tycker han glider på frågan om att det handlar om ”att ta skalpen”. Det är precis det det saken gäller nu – och jag hoppas ni misslyckas, Thomas!