Jag har hamnat i rejäl hetluft efter uttalandet till TT igår om att Mats Odells Tobleroneattack mot Mona Sahlin är bland det lägsta jag hört, så långt under bältet så det ligger på hälsenenivå.
Uttalandet citerades i en mängd tidningar som Expressen, Aftonbladet, GP, Svenska Dagbladet och DN, samt också på SVT:s hemsida.
Just SVT-artikeln fick extremhögern (oberoende rasister?) i ”Fria Tider” att gå i spinn och avslöja att oberoende SVT låtit en ”mörkad” marxist-leninist få kommentera.
Alla som googlar mig får direkt på Wikipedia upp att jag har varit redaktionschef för marxist-leninistiska MLK-Stormklockan.
1975. För 35 år sedan.
Så mycket för den mörkläggningen. Det är inget jag har dolt. 35 år är en hyfsat lång tid. Sedan dess har jag varit politisk reporter på A-pressen, Rapport, socialdemokratiska Aftonbladet och liberala Expressen. Sedan 12 år är jag PR-konsult med en kundlista innehållande ganska stora företag och organisationer som efterfrågar helt andra tjänster av mig än marxistiska grundkurser i den dialektiska materialismen.
Ändå försöker nassenissarna diabolisera mig för vad jag gjorde när jag var 24 år.
Det är litet samma sak som gör mig så upprörd över Mats Odells skamgrepp mot Mona Sahlin. Hon slarvade och drog på sig skulder på totalt drygt 52.000 kronor. Hon sparade kvittona och betalade tillbaka allt på öret.
1995. För 15 år sedan
Sahlin var en ekonomisk slarver och har fått betala ett mycket högt pris för det i många år. Sedan lång tid är hennes ekonomi reglerad och när hon till slut blev partiledare så hittade journalisterna noll och nada. Inga kontokortsskulder och obetalda räkningar i garderoben.
Just nu pågår rättegången mot Johan af Donner.
Han förskingrade miljoner från Röda Korset och Cancerfonden, pengar som skulle gått till svältande barn och behandling av dödssjuka.
Det kanske kunde vara dags att efter 15 år släppa vulgärargumentet mot Mona Sahlin (som inte ens är dömd för något) – att hon på grund av ”Tobleroneaffären” inte skulle vara en seriös statsministerkandidat. Så tror jag de flesta ledande politiker i Alliansen tänker. Innan Mats Odell dök upp som gubben i lådan har det här argumentet inte använts i nutida seriös debatt.
Just för att det är så infamt, plumpt och nedrigt (och typiskt nog kommer från det ”etiska partiet” Kristdemokraterna) står jag fast vid att det är något av det lägsta jag någonsin hört.
Enligt Timbros Roland Poirier Martinsson har jag hört väldigt lite eller har blivit en” informell kampanjledare för oppositionen”.
Bloggaren Tokmoderaten skriver kul, men skogstokigt, om sossar som tuggar fradga och nämner mig rätt neutralt. Men bland kommentatorerna finns någon duktig idiot som ”vet berätta” att jag varit politisk reporter på socialdemokratiska A-pressen. So what?
Här kommer en disclaimer: När jag var reporter – det var ändå över 20 år som jag höll på – så var arga sossar övertygade om att jag var moderat och arga moderater lika övertygade om att jag var sosse eller ”något ännu värre”. Båda lägren har fortfarande noll koll på min politiska hemvist (om jag har någon) och så vill jag att det ska förbli.
Så här skriver Calle Fridén om mig i en kommentar på min blogg:
”Jodå Paul Ronge. Det var helt uppenbart var du hade din politiska hemvist – det var därför du var en dålig politisk journalist, men det ska du inte vara lessen för – du var i gott sällskap.”
Han är en av de mest plakatpolitiska socialdemokraterna i det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots och tvärsäker på att jag tillhör ”det blå laget” och därför var ”en dålig journalist”.
Etikettering är ett fegt sätt att försöka förminska någon. Jag tycker Mats Odell har trampat i klaveret och jag reagerar därför som en fotbollsintresserad som ser en riktigt rå fällning, jag buar. Den alltid lika kloka Mary Jensen, moderat, verkar också tycka att Mona Sahlin fått lida nog.
Den moderate bloggaren Kent Persson är som vanligt på kornet: Demokratin förlorar på personpåhopp är hans slutsats.
Jag tycker han är så bra så han är ett partiledarämne för en ny tid. Gör det mig till moderat, ni nassenissar på ”Fria tider”?
Andra skriver intressant om politik och samhälle.
/Paul Ronge
Uppdatering 1. ”Lite humor”, tycker centerpartisten Annie Johansson. Hon skulle säkert hålla sig för skratt om hon själv blev politiskt diskvalificerad i årtionden för något som i grunden handlat om rent slarv.
Uppdatering 2: Intressant från Bengt Ericsson om rashygienister också kopplat till ”Fria tider”.
Uppdatering 3: Så kom då ett socialdemokratiskt lågvattensmärke som svar på ”Toblerone” – att regeringen Reinfeldt skulle vara ”hustrumisshandlare”. Mona Sahlin tar avstånd. Men vart är den politiska debattnivån på väg?