Kan man lita på polisen? Gästblogg av Hans Kilsved

Jag har känt Hans Kilsved sedan han var sakkunnig hos Kjell-Olof Feldt på 1980-talet. En riktig Socialdemokrat med mycket större intresse för rättvisa och moral än för att klättra på karriärstegar och stryka makten medhårs. För en tid sedan bad han mig att moderera en debatt om huruvida polisen ljugit vid kravallerna i Husby och mordbranden i Högdalen. Och nu hände det igen – polisen ljög och blandade bort korten om det avslöjade kvinnoregistret. Det var ett enkelt val att be Hans, med sin kunskap och sitt patos, att gästblogga hos mig! //

Kan man lita på polisen?

– ”Om du inte vet vad du ska säga – säg sanningen. Ljug inte.” Så enkelt kan man uttrycka en mediepolicy. För min egen del har dessa ord uttalade av min dåvarande chef Kjell-Olof Feldt räckt långt efter det att jag slutade arbeta för honom. Men alla har inte doppats i västerbottnisk moralism som barn. När man lyssnar till en del polischefer liknar de bara alltför väl de överlevare bland buset som aldrig litar på någon och som självklart själva aldrig är att lita på.

Nu senast är det polismästaren på Södertörn, Christian Agdur, som slirar runt i Dagens Ekot efter avslöjandet om Stockholmspolisens skvallerregister om misshandlade kvinnor. Han gör påståenden om registrets syfte, som helt tydligt motsägs när man gör djupdykningar i innehållet. Varför har han så svårt att erkänna att registret uppenbarligen använts för att förminska värdet av kvinnornas anmälningar? Varför kan han inte säga att hans kollegor gått över gränsen för det tillåtna, att registret strider mot reglerna – att det är olagligt? Han kunde väl åtminstone be att få återkomma om låt säga två timmar, kolla registret och sedan berätta vad han ska göra åt det. Det är så oprofessionellt och sorgligt år 2014. Varje gång en polischef ljuger drar det ner allmänhetens förtroende för kåren. Som om de inte förstod ett dugg om hur man bygger förtroende.

Det var samma hållningslösa ljugande när det avslöjades att Skånepolisen förde register över romer. Syftet uppgavs vara att hålla reda på personer som ingick i en släktfejd, men för varje detalj som polisen i en utdragen pinsam process överbevisades om framstod till sist ett annat mönster: Registret innehöll uppgifter som snarare passade bättre som källa när polisen anonymt och systematiskt läcker till Flashback och Avpixlat. Det är ingen hemlighet att en hög andel av poliserna hyser sympatier för Sverigedemokraterna, att alltför många av dem verkar ha svårt för att hålla isär sina personliga övertygelser och grundlagen (Regeringsformen 1 kap, § 9) som talar om människors rätt att behandlas lika inför lagen.

Den 13 maj 2013 sköt polisen en 69-årig invandrare till döds. I ett pressmeddelande påstod polisens informationschef Lars Byström att mannen förts med ambulans till sjukhus, medan han i verkligheten låg stendöd på golvet i sin egen lägenhet. När kriminalreportern och filmaren Björn Lockström bad polisen att kontrollera fakta vidhöll de sin egen version till dess att Björns filmbevis visats i TV, men bara i de delar där de överbevisats. (Uppdrag Gransknings reportage om dödsskjutningen i Husby) Björn Lockström konstaterar att polisen vid flera tillfällen lämnat felaktig och vilseledande information efter händelser där polisinsatsen gått snett. Det kan möjligen förklaras som någon sorts försvarsmönster, när någon pinsamt inträffat, men blir allvarligt när det handlar om en myndighet som ska vara ryggraden i en rättstat.

Vi medborgare har behov av en väl fungerande polis. Annars skulle brottslingar få härja fritt, de skulle inte lagföras och Sverige skulle bli ett laglöst land. När Igor Cantillana flydde från rättosäkerheten i Chile och kom till Sverige upplevde han Sverige som en trygg plats där polisen står under demokratisk kontroll. Händelserna i Husby gjorde att han vaknade svettig på morgonen, de gav honom en flashback från tiden i Chile: Där ljög polisen systematiskt om motiv och händelseförlopp när personer blivit dödade.

Är Sverige en rättsstat, frågade på ett frukostmöte jag ordnade om händelserna i Husby. Jag ville svara ja och säga att det var ett enskilt misstag, men istället blev jag från denna stund alltmer uppmärksam på det systematiska i polisens ljugande. Det var ju inte den enda dödsskjutningen som polisen gjort. De har ökat under senare år – sedan 1995 har 18 personer skjutits till döds. (Artikel i SvD om ”Kraftig ökning av polisens dödsskjutningar”. Det är ingen uppbygglig läsning att granska klippen efter alla dessa händelser. Där finns ett gemensamt mönster – slirigheten i mötet med medierna. En orsak till det ökade antalet dödsskjutningar skulle ju kunna vara att polisen sedan 2003 övergått till att använda amerikanska dum-dum-kulor. De får inte ens tillverkas i Sverige. Det är en särskilt dödlig jakt­ammunition som sedan 1899 är förbjuden i krig. (Jan Guillou i Aftonbladet: ”Svensk polis använder dödliga kulor – för att politikerna inte begriper”):  Men som alltså får användas när man ska övermanna psykotiska personer i deras eget hem. Till politikerna säger polisen att denna ammunition är ovärderlig för att stoppa våldsbenägna personer mitt i gärningen. Man talar om stoppverkan, ett nyckelord för att begripa motivet till att politikerna tillåter fortsatt användning. Om man skjuter någon med vanlig ammunition riskerar man att personen inte blir tillräckligt skadad för att fortsätta sin våldshandling. De som dött är ju onekligen effektivt stoppade. Dessutom riskerar man rikoschetter om kulan oskadd går igenom kroppen och studsar mot golv, tak och väggar. Konstigt att detta inte upplevs som ett problem hos polisen i andra länder. Med denna advokatyr har politikerna låtit sig nöja. Även media. I Sverige är det annars vanligt att man utvärderar verksamheter i detalj. Ibland sker utvärderingen kontinuerligt av fristående statliga inspektionsmyndigheter. Varför är behovet av evidensbaserad kunskap mindre när det gäller polisens användning av dödlig ammunition? Varför vill vi inte veta sanningen? På Flashback och Avpixlat hetsar anonyma skribenter mot de tiggande romer som vistas i Sverige. När romlägret i Högdalen brinner och personer på plats (bland annat Sven Hovmöller, professor i kemi vid Stockholms universitet) vänder sig till polisen och efterlyser en brottsplatsundersökning sker alla polisens insatser med utsökt avmätthet. Ett dygn efter händelsen riktas misstankarna mot romerna själva – rubriceringen är allmänfarlig vårdslöshet. Händelsen har skildrats i Randi Mossige Norheims reportage om mordbranden mot romer i Högdalen i Sveriges Radio P1 Verkligheten:  Handfallenheten inför ett fall som i domstol skulle kunna klassificeras som mordbrand är så stor att en viktig fråga bränner sig fast: Varför?

Andra skriver intressant om polisen

Hans Kilsved