Fuskbyggen av personliga varumärken

Jag har länge funderat på att skriva om fenomenet personliga varumärken och i veckan som gick gav Katrin Zytomierska och Pär Ström rejäl inspiration.

Först Katrin Zytomierska som orsakade storm i sociala medier med sitt personangrepp på en kvinna (Josephine) som tjänade som modell i en SATS-kampanj.

”Vem fan i helvete vill identifiera sig med det här? Vill någon se ut så här?” skrev hon och anklagade kvinnan för att posera i ”svettiga kläder och stripigt hår”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Josephine själv skrev ett hyllat svar: Nätmobbing som konstform. Annonsörer som Lekmer, 3, Unionen och MacDonalds har hoppat av Katrins sajt ”Finest”. Jag skrev på Twitter att det var det bästa som kunde hända sociala medier: ”Alla tvingas tänka efter om det enda som betyder något är klick”. Katrins personliga varumärke har fullständigt krackelerat när hon inte länge kan tjäna pengar på sina provokationer.

Den andra skrällen i veckan var antifeministen Pär Ström som i ett debattinlägg förklarade att han nu slutar ”opinionsbilda”, eftersom alla är så elaka mot honom på nätet och dessutom förstör hans pubkvällar.

Min första reflektion är: Där Katrin stoiskt står fast vid sin galna ”fetmobbing”, trots att det blåser full storm mot henne och annonsörerna flyr, där tar Pär (machokillen som är rädd för ”tjejbaciller”) på sig offerkoftan och storbölar.

Min andra tanke är: Om Katrins varumärke är på väg in i en kommersiell återvändsgränd, eftersom hennes narcissistiskt/anorektiska ideal helt enkelt inte säljer, så är Pärs varumärke dött i samma stund som han slutar hetsa om ”statsfeminism”. Det är det enda han är känd för och trots den illasittande offerkoftan finns många belägg för att han i sin genre varit minst lika provokativ som Katrin, vilket bloggaren och krönikören Hanna Fridén belyser här.

Enormt många, särskilt i en yngre generation, vill bli ”kändisar”. Det tog riktigt fart med dokusåporna och alla förstod snart att skulle man ”bli något” så gällde det att sticka ut, att skrälla och provocera. På det viset fick man media och en snabb gräddfil till berömmelse. Robinson-Robban, Naken-Janne, nuppande fyllskallar i Big Brother, Katrin och Pär. Vad har alla dessa gemensamt? Jo, att de ingenting kan, ingenting har gjort som kan imponera eller skapa ett förtroende för deras eget varumärke. Antingen har hela den här skaran ”kändis-wanna-bees” gjort sig kända för att bete sig chockerande eller saluföra extrema åsikter.

Tänk efter: Plockar du bort att Katrin är ihop med Bingo Rimér och att hon alltid bråkar med folk, till exempel med ”Blondinbella” eller sin barnflicka som stack,vad är hon då? Vad kan hon? Vad har hon gjort? Och gör samma experiment med Pär Ström, som jag tror KANSKE försökte göra sig ett namn på IT någon gång kring 2000?

Jag tror det är oerhört viktigt att bygga sitt personliga varumärke kring något man kan, något man är bra på, något man gjort.

Ingemar Stenmark behöver knappast göra någonting, hans etos och varumärke är solitt som en bergskedja. Bloggarna Isabella Löwengrip och Elaine Eksvärd har starka plattformar i sin yrkesverksamhet, ”Blondinbella” som entreprenör och Elaine som en av Sveriges vassaste retorikexperter. Carola har överlevt det ena magplasket efter det andra (avståndstagande från bögar, tala i tungor) eftersom hon är en av Sveriges mest drivna artister. För att inte tala om Mikael Persbrandt, som ibland betett sig som en Robinson-Robban på speed, men som klarar sig för att han är en gudabenådad skådespelare.

I många fall tycker jag kändisarnas personliga varumärke kunde ha vårdats bättre. Jag kan inte begripa vad Agneta Sjödin kan vinna på att gå ut och berätta om alla nya kärlekar i skvallerpress, eller andra som villigt fläker ut det mest privata. Definitivt krossas också de personliga varumärken som avslöjas för dubbelmoral och mygel. När idrottsikonen Ludmilla Enqvist fuskar för att vinna en bobtävling, när en Kapten Klänning visar sig vara en Kapten Sexsadist, när Sven Nylander i Ren Idrott profilerad föredragshållare mot knark i idrotten, visar sig ha tagit kokain och ljuger om det. Senaste chockexemplet är Jimmy Savile, Englands omhuldade TV-kändis som har begått sexövergrepp på otaliga barn.

Mitt bästa råd till dem som bygger personliga varumärken, inom näringslivet, i politiken, i nöjeslivet och så vidare är att skynda långsamt. Försök inte ta en genväg över media. När du nått tillräckligt långt och blivit en ”tolvtaggare” så kommer du att bli intressant att fälla. Som tidigare Carl-Henric Svanberg när Ericsson hade sin svacka runt 2007 eller som IKEA:s Ingvar Kamprad, som upprepade gånger nagelfarits av Uppdrag Granskning de senaste åren. Stefan Persson och hans son Karl-Johan Persson på H&M är nu under luppen i TV 4:s Kalla Fakta.

Håll dig till det du kan. Jag blev 2011 av Cision utsedd till den konsult som har störst digitalt inflytande och är även i år nominerad inför Spinngalan. När jag medverkar i media är det i stort sett alltid i frågor som har med mediehändelser och krishanteringar att göra, vilket ju ytterst handlar om vad jag gör, inte vem jag är.

Andra skriver intressant om varumärken.

/Paul Ronge

Uppdatering: Så fick då Katrin Zytomierska sparken av ”Finest”. Väntat. Money talks. När annonsörerna flyr och Fuck You Right Back-långfingret inte längre genererar stålar så blir det så här.

Skatteverket i Don Quijote-attack mot bloggare

Många verk och myndigheter tävlar säkert om titeln – men frågan är om inte Skatteverket tar priset som Sveriges mest korkade byråkrati?

Nu ska bloggare jagas för gratisgåvor, oavsett om de använt dem eller inte. Oavsett om de har skickats eller hängts på dörren. Och hur ska beskattningen gå till?

Isabella Löwengrip aka ”Blondinbella” skriver här att hon, sannolikt som enda bloggare i Sverige, redan skattar för gåvor hon får, även de hon inte bett om. Hon understryker att trots razzia och beslag av bokföring har Skatteverket inte hittat någonting att lasta henne för.

Detta ger mig en olustig känsla av statliga maffiametoder. Att Löwengrip tvingas skatta för skräpgåvor bara för att skydda sitt personliga varumärke, inte för att skattereglerna är sådana. Varför deklarerar i så fall inte journalister de gratisprover de får, de recensionsex som kommer  av skivor och böcker och de bilar man får köra i testsyfte?

I min nya bok om sociala medier som kommer den 1 juli berättar Isabella Löwengrip att Skattemyndigheten försökte sätta dit henne i ett förhör för att hon skrev att hon ville ha en BMW Z4! ”Hallå, får man ha drömmar?”, frågade hon och jag hoppas skattmasarna bet sig i tungan av skam.

Och att liksom Jinge avfärda Löwengrip som ”dum blondin” är en riktigt nedlåtande machoattityd till hela frågan.

Visst finns det en gråzon och bloggare som Katrin Zytomierska och ”Kissie” riskerar sin trovärdighet när de uttrycker sig så här klantigt om gratisgåvorna.

Men problemet handlar om etik, inte om skatt. Om läsarna ser att bloggare säljer sina åsikter om produkter och tjänster till högstbjudande så försvinner ju deras intresse rätt snart för vad bloggarna tycker.

Det som gör mig riktigt upprörd är hur Skattemyndigheten besvarade frågor från Uppdrag Granskning i veckan om de miljoners miljoner som de inte får in i skatt från oseriösa städfirmor på McDonalds och andra hamburgerkedjor. De orkar inte kolla, de orkar inte agera. De sitter där så maktlösa och stirrar tomt i kameran.

Alla dessa skatteflyktingar, med stora skuldberg här hemma, som nu njuter vårvärmen på sydliga breddgrader och alla oseriösa konkursare som blåser stat och leverantörer, går ju fria. Man är ju såååå underbemannade på Skatteverket. Men jaga bloggande unga kvinnor som fick ett hårchampoo för någon hundralapp med blåslampa går bra – då finns det resurser!

Snacka om att sila mygg och svälja kameler!

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om samhälle och politik.

Uppdatering: Annica Creutzer är en seriös skribent jag gillar högt och rent. Men här är hon för snäll mot journalister. Vi vet båda att det har varit formliga bok och skivlotterier på redaktionerna. Att folk på motorredaktionerna har kunna köra fantastiska ”testbilar” i åratal. Att vissa journalister inte lämnar tillbaka de tekniska prylar de får att recensera. Plus alla jäkla gratismiddagar och trevligheter som florerar. Hoppas journalisterna har den goda smaken att inte hoppa med på Skatteverkets korståg mot bloggarna enligt principen att man kastar inte sten i det egna glashuset.

Uppdatering 2: En riktigt bra och läsvärd krönika i ämnet av Julia Skott i Aftonbladet den 9 april.