Schlingmann – ett fall för Alliansen?

Man kan tycka vad man vill om Almedalen; ett paradexempel på svensk demokrati genom seminarier och småputtrigt mingel,eller ett Kiviks marknad där en reklambyrå bombar (eller inte) nallebjörnar över Vitryssland, där en effektsökande Åsa Romson ger bort sina glasögon till Fredrik Reinfeldt, där en avdankad gammal socialdemokratisk partisekreterare visar mästerskap i kvinnlig härskarteknik.

Men alltihop börjar och slutar med politik. Det var Olof Palme som satte igång hela spektaklet från ett lastbilsflak den 25 juli 1968.

Jag har som politisk reporter bevakat Almedalen ett stort antal år, numera förbehåller jag mig rätten, som fri företagare och PR-konsult, att ta semester i istället om inte någon viktig kund absolut vill ha mig där.

Men även i år tycker jag Almedalens hetaste fråga har handlat om politik (Almedalsdrinken får ursäkta), nämligen Alliansens fall.

Både Centern och Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren under mätningar i Almedalsveckan. Kent Persson har inte fått någon lyckad start som partisekreterare för Moderaterna, redan utnämnd till en propagandistisk Bagdad Bob. Folkpartiet måste ha grava inre motsättningar när både partiledaren Jan Björklund ifrågasätts och sedan hela Folkpartiet med Carl B Hamiltons utspel att allianspartierna borde slås samman. Centerns Annie Lööf säger att Svenskt Näringsliv inte är ett särintresse, väl vetande att hon trampar på Reinfeldts och Anders Borgs ömmaste tår, samtidigt som hon helt tappat sitt väljarunderlag, vilket Expressen beskriver här. Stureplanscentern är ju i svensk politik lika malplacerad som om Moderaterna skulle försöka etablera sig som bästa latte-parti i Grinstad på Dalboslätten.

Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004. Nu tror inte ens den gamla centerledaren att Alliansen överlever om det blir valförlust 2014.

Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång.

Att Per Schlingmann i detta läge utnämns till temporär chefsstrateg i Moderaterna, en överrock på Kent Persson, som  dessutom bara ska jobba med detta fram till 2013 och sedan göra något annat – hur ska det tolkas? Vid ytligt påseende är det rena snurren. Vad som skulle behövas är ju en superspinndoktor, en mästarmedlare, som bakom kulisserna syr ihop Alliansen, gjuter olja på vågor, hittar kompromisser och gör att det  vinnande konceptet från 2004 kan återuppstå till 2014.

Men vänta lite – var det inte just det jobbet Schlingmann hade som Reinfeldts statssekreterare? Har det jobbet i så fall misslyckats så kapitalt så att Reinfeldt gett upp om Alliansen och nu vill ”svulla upp” sitt parti till bristningsgränsen fram till valet, oavsett konsekvenser?

Så att Schlingmann istället för att bidra till en ny uppgång inneburit en del i fallet för Alliansen?

I så fall har Schlingmann i all tysthet gjort ett sådant dunderfiasko att han antingen själv kommit fram till att det är dags att förbereda återgången till ett liv utanför politiken, eller mer eller mindre handgripligt övertygats om detta av firma Reinfeldt/Borg. Kring detta spekulerar alltid läsvärde Torbjörn Nilsson i Fokus under rubriken ”Det förlorade året”.

När retorikern Camilla Eriksson och krisexperten Jeanette Fors-Andrée intervjuade Per Schlingmann på ett välbesökt retorikseminarium i Visby, där de flaggade upp honom som ”den tyngste” politiska opinionsbildaren, blev jag inte ett dugg  klokare. Är han fortfarande en guru, eller på väg ut som Nilsson antyder?

Alldeles oavsett – om inte ”de fyras gäng” i Alliansen börjar spela i takt och det ganska snabbt på ett sätt som väljarna upplever trovärdigt så heter nog nästa statsminister Stefan Löfven. Och just borgerlig oförmåga att hålla sams och regera har ju tidigare lett till årtionden av obrutna socialdemokratiska regeringsinnehav.

Andra skriver intressant om Almedalen.

/Paul Ronge

Uppdatering: I november 2011 skrev Leif Pagrotsky vasst i GP om att Centern med nuvarande Stureplans-kurs kanske kunde fira 100-årsjubileet av Bondeförbundets bildande år 2013 med nedläggning.

Partiledardebatten – en studie i krypkasino

I ena ringhörnan Fredrik Reinfeldt (M), i den andra Stefan Löfven (S)

Den ena redan ”ringmärkt”, ärrad, trött och led.

Den andre ännu oskriven, men med utmanarens kraftigt stigande popularitetssiffror.

Vinnaren ikväll kan vara den som blir Sveriges statsminister 2014.

Så skulle en rätt typisk kvällstidningsingress inför kvällens partiledardebatt i Agenda kunna se ut, där tre av de åtta partiledarna gör sin debut: Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP).

Men de två vi kommer att titta mest på, värdera noggrannast och som ”experterna” kommer att tävla om att betygsätta i debatten är förstås Reinfeldt och Löfven.

Jag har min bakgrund som politisk reporter, den kommer jag aldrig ifrån även om jag idag till 100 procent arbetar på den andra sidan, som PR-konsult. Och jag tyckte redan när Reinfeldt slog ut ”Goliat”, maktpampen Göran Persson 2006, att han stod för något nytt; han spelade ner och sänkte tonen, där motståndare i debattens hetta vrider upp tonläget. Krypkasino där andra drämmer sina äss i bordet. Det har varit framgångsrikt. Där gaphalsen och ”bling-bling”-presidenten Nicolas Sarkozy ikväll riskerar att snöpligt förlora mot François Hollande efter bara en presidentperiod så har Reinfeldt hittills avverkat Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Ingen av dessa sosseledare kan anklagas för att ”spela ner”, vara lågmälda och ”spela krypkasino”.

Men Stefan Löfven har just en sådan utstrålning. Lagspelare. Eftertänksam. Motsatsen till frustande debattglad och yvig politiker. Han ger också intrycket av god strategisk blick, kombinerad med en stark trovärdighet i att han tar de svåra frågorna på allvar. Håller på att muta in näringspolitiken. Inte minst tydlig är han i den totala koncentrationen på jobbfrågan. Jag – som sitter upp över öronen med jobb i en yrkesroll jag format precis som jag vill ha den – behöver som så många andra påminnas av att vi har en katastrofalt hög ungdomsarbetslöshet  och en mängd människor som vill gå upp i heltid, men inte får.

Ikväll kommer jag att titta extra mycket på hur Löfven debatterar. Hur han klarar frågor om ekonomisk ansvarslöshet, om ungdomsarbetslöshet verkligen kan bekämpas genom att man åter höjer löneskatten för unga,  om han driver samma S-politik som förut, men med ny förpackning, vem han vill bilda regering med eller om det åter handlar om att alla går fram var för sig, om Sverige ska vara med och betala notan för Spaniens och andra EU-länders budgethaverier.

Men framför allt kommer jag att försöka studera om han riposterar, om han svarar på frågor som kommer från oppositionen. Den största sjukan i svensk politik tycker jag är just att man inte besvarar motståndarnas utfall. Alla tuggar om sitt och aldrig bryts meningsmotsättningarna på ett sådant sätt att vi väljare får klarhet och lättare att bestämma var vi själva står.

När regeringspartier sedan förlorar val kommer sedan att gäng politiska  informatörer ut på arbetsmarknaden. En del blir medietränare och ska då försöka lära också näringslivet att det bästa är att ducka för reportrarnas frågor, försöka kollra bort med generella floskler och prata om annat.

Inte att undra på att politikersjukan också leder till ett rejält och berättigat politikerförakt. Om Löfven kommer att stå för något nytt där, att faktiskt möta frågor och debattera på riktigt så åker han automatiskt upp i åtminstone min ranking. Då står han som en vinnare. Och som min gamla chef Lena Mellin på Aftonbladet skriver; Alla gillar en vinnare, både i politiken och idrotten.

Andra skriver intressant om partiledardebatten.

/Paul Ronge

Uppdatering: Konstaterar till min glädje att partiledardebatten i Agenda var mycket mer spänstig och rak än vanligt, där partiledarna faktiskt svarade varandra och riposterade i stället för att ducka. Löfven gjorde en råstark debut och nu blir det definitivt match om regeringsmakten 2014.

”Det enda du vet – du kommer att göra fel”

En månad sedan jag bloggade – arbete och familjeliv har fyllt kvoten med råge.

Så läser jag plötsligt denna insiktsfulla text av Catia Hultqvist, en flyhänt redaktör, som för ett tiotal år sedan – till dåvarande politiska reportern Per Wendels maktlösa ilska – bad mig skriva ett debattinlägg i Expressen om Almedalens betydelse för konsulter och svensk inrikespolitik. Med sociala medier har allt ändrats, menar hon.

Hon har så otroligt rätt. Sociala medier gör att vi både kommer närmre och längre ifrån makten. Förr gick det att kuckilura och småmygla reportrar, konsulter och politiker emellan på Donners Plats i Visby under Almedalsveckan. Idag är allt sådant mygel ett iPhonephoto eller ett Youtubeutlägg från att publiceras på Internet.

Samtidigt kan jag som privatperson gratis och när det passar mig från Antibes följa Fredrik Reinfeldts tal och Aftonbladets dacapo-publicering om Sven Otto Littorin ett år efteråt. Man följer det som händer på Twitter, via länkar, Bambuser, livesändningar på Expressen och Aftonbladet, får sköna kommentarer från smarta bedömare. Behöver inte vara där, skaka händer, le och dricka rosévin på Primes mingel. Man kan kolla det man vill på avstånd.

Jag tror detta är framtiden. Man kan vara med utan att närvara fysiskt och tvingas inte välja antingen eller.

Idag klockan 14 har Ullman PR till exempel ett seminarium om mediedrev. Bra initiativ! Jag ska försöka se Bambusersändningen.

Känner jag Harald Ullman rätt så kommer det att vara mycket ”tycka synd om offren”. Han tycker exempelvis fortfarande han är ett drevoffer i den HSB-affär med spionage på TV4:s Bim Enström han var inblandad i för många år sedan.

Min ingång skulle snarare vara: Hur klarar man sig? Hur överlever man? Det är där jag har mitt jobb och det är där jag haft framgångar.

Hoppas att också den aspekten kommer upp på seminariet.

Mitt bidrag är att citera en av de bästa kommunikatörerna och en av de smartaste människorna i branschen jag känner, Henry Sténson, som nu lämnar Ericsson för tunga internationella PR-byrån Brunswick. Han konstaterar när det gäller krishantering: ”Det enda du vet är att du kommer att göra fel”.

Det vill säga: Ju mer man vet, desto mer inser man hur lite man fattar och hur viktigt det är att vara ödmjuk för att inse att scenarier ändras.

Tänk efter. För två veckor sedan var Dominique Strauss Kahn (DSK) bara en översexuell babianhanne. Nu avslöjas också att den ”muslimska chockade hotellstäderskan” KAN ha sålt sex på hotellet och har en boyfriend i fängelse i Arizona till vilken hon SKA ha sagt: ”Jag vet vad jag gör, den här killen har massor med pengar”. DSK är nu släppt ur husarresten och får röra sig fritt i USA. I fransk media spekuleras till och med att han ska kunna ställa upp i presidentvalet som planerat.

I förra veckan flaggade Resumé för att Aftonbladet hade ett scoop som skulle kullkasta hela Almedalsveckan. Hittills är ”scoopet” ett västgötaklimax. Tidningen har inte ens haft vett att plocka bort artikeln. Och Fredrik Reinfeldt verkar ta alla krav på att lämna ut ip-adresser med knusende ro. Inget behov av ”iskallt cynisk krishantering” så långt ögat når, jämfört med förra årets dramatik.

Varje gång jag hamnar i en krishantering försöker jag undvika att schablonisera. Försöker fokusera: Vad hände? Hur kunde det hända? Vad gjorde du (kunden) åt den akuta situationen? Gjorde du tillräckligt? Vad gör du för att det inte ska hända igen? Vad ska vi säga till media? Till medarbetare, kunder, underleverantörer? Vad säger du till fru, barn, grannar och kompisar? Igen: Är du verkligen trovärdig när du säger att du gjort allt för att detta inte ska kunna hända igen? Och vad har du lärt?

Jag vågar hävda att ödmjukhet och insikten att kartan måste anpassas till verkligheten är kriskonsultens viktigaste egenskap.

Därför råder jag alla att vara jättekritisk mot quick fixes och tvärsäkra uttalanden som ”lägg alla korten på bordet”, ”pudla” ”gör si”, ”gör så”. Möter du däremot någon som ställer frågor, gång på gång och verkar genuint intresserad av vad du svarar så har du antagligen träffat på någon som kan jobbet.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Bloggvalpar, Reinfeldt och Frälsis utmanar medias makt

  • Katrineholmskurirens krig med kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter kallat #kkgate.
  • Statsrådsberedningen som idag gick ut med hela bandupptagningen i en kraftig kritik mot Dagens Nyheter för misstolkning av Fredrik Reinfeldts uppfattning om hyresrätter.
  • Frälsningsarmén som nu lagt ut hela Kalla Faktas upplägg för en granskning av dess ekonomi, sviktande medlemstal etc på sin hemsida.

Tre rykande dagsaktuella exempel på hur traditionella medias makt nu ifrågasätts och utmanas på ett sätt som kanske aldrig tidigare.

#kkgate innehåller mitt i det principiella allvaret ett stort mått av humor. Kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter @kommunchef, har blivit en mycket aktiv och respekterad aktör i sociala medier. Katrineholmskuriren drar igång en granskning med  tuffa mejlade frågor som redan i sin ton visar att kommunchefen ska hudflängas för att han anlitat konsulthjälp och för att han blandar privat och professionellt i sitt twittrande.  Frågan ställs vad Jansson tror att allmänheten tycker om hans ”twittrande på arbetstid”.

Jansson väljer att både lägga ut frågorna, och sina svar, på bloggen. Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka blir ursinnig och skriver en ledare. Han trappar upp konflikten genom att prata om ”bloggvalpar” och om ”stulet material”, trots att journalistens mejlfrågor ju blev offentlig handling så fort de nådde Jansson. Här kan ni höra Jansson och Wistbacka debattera i P1:s Studio Ett. Wistbacka säger ju rent ut att hans läsare, alltså kommunens innevånare, inte själva är kompetenta att bedöma det material om till exempel sin representation som kommunchefen Jansson öppet lägger ut. Det krävs journalister som filter och uttolkare.

Kritiken inom sociala medier som bloggar och Twitter har varit öronbedövande. Wistbacka blir här Goliat. En maktspelare som vill motverka öppenhet och skydda det egna informationsmonopolet.

Bloggen SSBD (Samesamebutdifferent) har formulerat sin kritik som ett öppet brev.

Som exempel på hur sociala medier kan användas i krishantering är Janssons agerande mästerligt. Fokus har helt gått från kritik och insinuationer mot en ”kommunpamp” till en rejäl proteststorm mot Wistbacka som ”mediepamp” med maktanspråket att ha monopol på informationsgivningen.

Nästa exempel: Fredrik Reinfeldt går idag, via ett pressmeddelande, till skarp kritik mot Dagens Nyheter för att ha förvrängt hans åsikt om hyresrätter. Reinfeldt säger att han är för hyresrätten, Dagens Nyheter hade tolkat det som att han var emot. Men statsrådsberedningen lägger ut hela intervjun, som en medarbetare bandat, och ger därmed en allmänhet möjlighet att bedöma vad som är sant eller falskt. Nu har Dagens Nyheter också bestämt att lägga ut hela intervjun och publishern Gunilla Herlitz säger surt att det är ”märkligt” när regeringen vågar ifrågasätta Dagens Nyheters vinkling av sanningen.

Jag blev uppringd  i kväll av Expressen som undrade vad jag tyckte och mitt svar var spontant och solklart:

”Jättebra att medias vinklingar och tolkningar ifrågasätts och kritiseras! Förr, när jag var reporter, ljög makthavare ofta och mörkade, i trygg förvissning av att ord skulle stå mot ord. Sedan började reportrar banda alltmer och möjligheterna att ljuga inskränktes. När Reinfeldt nu låter lägga ut intervjun är det ju tvärtom mot att ljuga – det är att ge läsarna chansen att själva ta ställning. Precis som Mattias Jansson gjorde när han lade ut Katrineholmskurirens frågor och sina egna svar”.

Jag vet inte om detta kommer i Expressen. Men se – nu gör jag det själv. Går ut med reporterns fråga och mitt svar innan det är publicerat!

Jag tror en sådan här maktkamp, där journalisternas sanning bryts mot andras sanningar  är enormt bra för demokratin.

Till och med den vanligtvis så kommunikativt klumpiga och ovana Frälsningsarmén verkar ha fått blodad tand. TV4:s Kalla Fakta har inlett en granskning av organisationen och givit ”Frälsis” litet hållpunkter. Raskt lägger kyrkan ut Kalla Faktas mejl på sin hemsida och redovisar hur de har svarat programmet. Jag blev ikväll också uppringd av Kalla Fakta som undrade om det verkligen var okej av Frälsningsarmén att göra så här ur krishanteringssynpunkt. Jag hade då inte hunnit läsa in mig och gav ingen kommentar. Men självklart är det okej!

Tre sådana här utmaningar mot tuffa och mäktiga medier i samma vecka kan inte vara en tillfällighet.

Utmaningen handlar om två saker: Media blir snuvade på scoopet och på sitt informationsmonopol.

Jag är övertygad om att PR och krishantering i framtiden i väldigt hög grad kommer att bygga på att man berättar mer, inte mindre. Att man agerar istället för att gömma sig. Att man lägger korten på bordet istället för att ljuga. Att man snabbare erkänner och försöker rätta till misstag man vet att man gjort.

Och eftersom resultatet i så fall bara blir ökad öppenhet kommer media att tvingas skärpa sig. Det kommer inte längre att gå att göra scoop lika lätt på att makthavare tappar huvudet, börjar råskälla på en Janne Josefsson eller i panik införa intervjuförbud i offentliga lokaler.

Nya tider kräver än mer skärpta journalister. Och för oss  som älskar journalistiken och vill se den utvecklas är det rena julafton.

Andra bloggar intressant om journalistik och krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Så här blev det i Expressen, helt schysst citerad av Anna Skarin. Och min erfarenhet är att det är regeln, inte undantaget.

Uppdatering 2: Jag intervjuas i DN på temat: ”Politiker i clinch med medier”.

Uppdatering 3: SR Medierna slår lördagen den 19 februari fast att Reinfeldt har rätt i intervjubråket med DN.

För Sossarnas idédebatt är empatin pusselbiten!

Idédebatten inom socialdemokratin är nu igång. Den förs i  Tvärdrag,Aftonbladets ledarsida och bland allt fler socialdemokratiska debattörer och bloggare i hela landet. Lena Sommestad, den första som frimodigt redovisade att hon kandiderar till ny partiledare, har stor del i att denna idédebatt äntligen kommit igång, bland annat med en bloggpost som, när jag skriver detta, har cirka 150 kommentarer i en intensivt livfull diskussion.

Jag har under julhelgen bloggat både om ”Primegate”, om socialdemokratins kris och om Sommestad som tvingar fram en diskussion om politiken. Trots att jag står utanför all partipolitik, som en betraktare från läktaren, är jag fascinerad av det som nu händer. Möjligtvis spelar det in att jag i över två decennier som journalist på bland annat A-pressen, Rapport, Aftonbladet och Expressen bevakade svensk inrikespolitik.

Vilket för mig till ämnet. Jag är en jämförelsevis  lyckligt lottad person. Jag har god ekonomi och har i många år kunnat betala mycket skatt, utan att behöva utnyttja varken F-kassa eller A-kassa. Jag har en fin familj som hittills sluppit sjukdomar och tragedier. I drygt 35 år har jag fått försörja mig med det jag älskar mest: Att skriva och sedermera med medierådgivning och krishantering. Jag har haft enorm tur i livet och idag känner jag stor frihet. Med all logik så vore jag en given Moderat. Har Socialdemokraterna över huvud taget någonting för att försöka nå en sådan som mig?

Mitt svar är ja. För jag tror människan är sammansatt och att väljarna inte bara reagerar på så enkla stimuli som: ”Vad tjänar jag själv på?”.

Något av det bästa som sagts självkritiskt i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, jag vet inte av vem och jag hittar det inte när jag googlar, lyder ungefär så här:

”Förr var vi ett parti för vinnarna i samhället som stod solidariska med dem som lyckats sämre, idag är vi ett parti för förlorarna i samhället som missunnar andra att  lyckas bättre”.

Det här var också ett viktigt budskap i Mona Sahlins märkliga avskedstal. När hon berättar om människor som lovade rösta på Socialdemokraterna TROTS att de har det bra och TROTS att de bor i villa!

Låt oss se på detta som om det handlade om en familj:

Lena Sommestad har ju självklart rätt i att tillväxt inte bara kan definieras som en ökning av BNP. Det är samma sak som om familjeförsörjarna sliter som djur hela året, jobbar övertid, inte träffar sina barn, försummar sitt samliv och undviker vänner för att på årets sista dag hålögt utbrista: ”Titta vad stålar vi drog in! 15 procent mer än förra året!”

Drar vi in pengar vill vi inte bara konsumera, njuta, åka på utlandssemestrar och dricka dyrare viner. Vi vill sannolikt också satsa på att våra barn får utbildning, vi hjälper säkert våra åldersstigna föräldrar om de behöver det, får någon släkting ekonomiska problem på grund av exempelvis sjukdom så går vi in och stöttar. Där kommer vardagssolidariteten in i bilden och översatt på samhälle betyder det: Bra barnomsorg, mindre barngrupper, möjlighet till högkvalitativ utbildning för alla, pensioner man kan leva på, bra sjukvård och äldrevård och äldreboende med service för dem som vill ha det. Och för att påminna om Per Albin Hansson, det goda hemmet gör inte skillnad på sina barn, utan förmånerna måste gälla alla, rika som fattiga.

Men. Vi måste dra in pengar, på riktigt! Annars finns inte medlen att fördela. Där kommer tillväxten in. Som ett medel, inte som ett mål i sig (jämför med de hålögda föräldrarna ovan). Därför måste vi stötta storföretagen och exportindustrin. Vi måste gynna småföretagsamheten och ge dessa företagare större möjlighet att lagligt plocka ut vinster från sina företag,  utan brandskattning och missunnsamhet.

Politik är  komplicerat och evolutionärt. De viktigaste framstegen är ofta ur journalistisk synpunkt tråkiga och odramatiska, som när Olof Palme reformerade familjepolitiken i början av 1970-talet så kvinnorna kunde komma ut i arbetslivet, bland annat genom slopad sambeskattning.

Men vi PR-konsulter har lärt oss något i vår profession: Det är att nästan hur komplicerad verkligheten än ser ut för en kund kan strategin i princip alltid sammanfattas i ett huvudbudskap – en bärande balk som de övriga budskapen sedan hängs upp på. Och jag tror Socialdemokraternas huvudbudskap måste ligga just här: ”Vi är ett parti för de sämst ställda, men också den majoritet löntagare som har bra och välordnade liv”. Majoriteten som samtidigt är solidariska med de som lyckats sämre och inser att de själva också behöver ett stöd via samhället för deras lycka kan vända.

Där finns Socialdemokraternas chans att så småningom återerövra regeringsmakten. Jag tror inte de kan bli bättre än Moderaterna på att med sin politik ekonomiskt gynna ”medelklassen”. Det finns alltid ett jobbskatteavdrag till att göra, alltid någon ny besparing att ta till för att sänka skatten ännu mer. Där kan Socialdemokraterna bara ”följa John”. Men de välmående väljare med lyckliga välordnade liv som inte bara ser sin egen plånbok  – där finns en potential.

Moderaterna har idag ett bergfast stöd och Fredrik Reinfeldt kan historiskt bli den mest populära och landsfaderliga statsministern sedan Per Albin Hansson. Mycket är välförtjänt, med jobbskatteavdragen och den skickliga hanteringen av svensk ekonomi i krisen. Men Moderaterna saknar i sin politiska framtoning empati. Jag skrev om denna empatibrist redan den 13 januari 2010 och under det år som gått tycker jag den bilden gång på gång tyvärr har bekräftats.

Vi är många, bland andra Moderaten Judit Burda och jag, som kritiserat empatibristen när det gäller F-kassereglerna där allt fler mycket sjuka blivit fruktansvärt illa behandlade. Men Moderaterna, som drivande kraft i Alliansen, lyssnar inte på kritiken. Där finns moderata undantag som Kent Persson i Örebro och Mary Jensen som hårt drivit vikten av empatin. Men det har blivit allt lättare för byråkrater i Försäkringskassan att åsidosätta läkares medicinska utlåtanden även  om att patienter är helt arbetsoförmögna.

Även A-kassan försämras nu.

Här skulle Socialdemokraterna kunna hitta sin pusselbit att återfå en dynamisk roll i politiken. Skuldbelägg inte de som är friska och lyckligt lottade, som har jobb och drar in pengar i samhället! Appellera till vår vilja att bidra till att också de sämre ställda får det bättre. Argumentera för var högre skatter gör samhällsnytta och hjälp till att kritiskt granska och bekämpa den destruktiva byråkrati som gör att vi vanliga medborgare idag misstror landstingets sjukvård, äldrevård etcetera.

För alla ”socialmoderater”  de som står och vacklar mellan höger och vänster och formar den så kallade mitten – vore det oerhört välgörande med en Socialdemokrati som försökte vinna dem med en egen politik, inte en som agerar ”följa John” efter Moderaterna.

Andra röster bloggar intressant om Socialdemokratins kris

/Paul Ronge

Uppdatering: Idag den 1 januari 2011 startar SSU:s Tvärdrag, som de skriver, den största eftervalsdebatten i arbetarrörelsen om Socialdemokratins kris. Dess chefredaktör Daniel Suhonen har redan tidigare efterlyst en ”varm blick på världen”.