Medieträning, medierådgivning och krishantering

Skitjournalistiken är det vårt eget fel

Paul Ronge, 17 april 2014, 16:42 visad 5 554 gånger 8 kommentarer

Jag har igår och idag varit ute och flaggat för årets kanske viktigaste inlägg om medieekonomi, den bloggpost som Ehsan Fadakar skrev i Aftonbladet som i korthet går ut på följande: ”Kräv inte kvalitetsjournalistik av oss i media om ni inte ens är beredda att klicka på den och läsa den”.

Ehsan och jag har genom åren ofta varit ganska oense på sociala medier, där jag ibland tyckt han drivit debatten för hårdfört och brutalt och varit för taskig mot meningsmotståndare. Men här har han ett hundra procent rätt.

När jag håller medieseminarier får jag av mina kunder ofta frågor av typen: ”Men varför tar inte journalister ett större samhällsansvar?”. ”Varför är de inte mer nyanserade?” Jag skulle börja läsa kvällstidningar igen om de var mer seriösa, nu läser jag ALDRIG Aftonbladet”. Och så vidare.

Bullshit, säger jag. Vi har exakt de media vi förtjänar. Om mina kunder inte vill betala för bra journalistik  så har de ingen talan. De har ingen rätt att kräva någonting. Det många av er inte vet, men som jag har koll på efter 20 år på stora media, är att kvällstidningar, via sina upplagerapporter, vet exakt vilka artiklar som säljer och vilka som inte gör det. Få kommersiella företag har sådan järnkoll på hur deras produkt tas emot av konsumenterna.

Därför vet de att en lista på vilka fler som är kokainmisstänkta i den senaste knarkhärvan än Mikael Persbrant kan sälja bra och då lägger Aftonbladet den informationen bakom en betalvägg, Plustjänsten. Medan tidningen lika säkert vet att en av Sveriges bästa journalistiska stilister, Peter Kadhammar, lockar promillepublik att betala. Alltså har hans reportage aldrig funnits bakom en betalvägg.

Enkel medieekonomi. Och det är det Fadakar gör så bra. Han förklarar att innan vi grötmyndigt kräver mer seriös samhällsjournalistik av media bör vi väl ändå fråga oss: Är vi åtminstone beredda att klicka på kvalitetsjournalistik  (även om vi inte är beredda att betala?)

När jag var på Expressen på 1990-talet utbröt rena paniken när upplagan gick ner. Svaret blev då att Expressen skulle bli en ”kvaloid” under Christina Jutterström. Det ledde till att upplagan hamnade rakt ner i kolkällare, vilket idag har rättats upp av chefredaktören Thomas Mattsson. Det var alltså läsarna själva som valde bort den goda kvalitetsjournalistiken genom att inte köpa tidningen.

Jag har en egen teori:

Vi tror att den seriösa journalistiken kommer att finnas i alla fall, oavsett om vi betalar eller inte.

Jag kan förstå den tanken. I slutet av 1980-talet var jag klubbordförande på Aftonbladet. Tidningen var snål (eller ekonomisk) och jag och grafikernas ordförande Bengt ”Ålen” Falk bestämde oss för att initiera en vild strejk för att få upp lönerna. Taktiken blev då (detta var när Aftonbladet låg i Klara med eget tryckeri) att börja strejken i tryckeriet, få tryckarna att gå uppför trapporna och att välla in så sättarna inte fick plats i sätteriet, så att  sättarna i sin tur skulle välla in på redaktionen och blockera journalisterna så att de inte kunde jobba. På det sättet kom ingen tidning ut till Stockholmsupplagan och det landade i ett rekordlönelyft för oss på den tiden, 680 kronor/månaden UTÖVER det generella påslaget. Det var enda möjligheten för oss att vinna;  att blocka journalisterna. För journalister, så pretentiösa som de är, kommer alltid att hävda Att Det Fria Ordet Måste Fram. Strejk är mot deras natur (vilket naturligtvis i grunden är sympatiskt).

De jobbar alltså ofta hellre gratis än riskerar att inte bli lästa.

Men, vi kan inte räkna med att samhällsengagerade journalister förser oss med kvalitetsjournalistik i all oändlighet om de och deras familjer inte har mat på bordet.

Och om vi inte ens orkar läsa så är den seriösa samhällsjournalistiken körd. Vad tar Aftonbladet idag betalt för? Jo till exempel listan på narkotikamisstänkta eller ”vad hände sen?” Med aktörerna i ”Lilla huset på prärien”, ”Beverly Hills”,  ”Big Brother”; Vem blev knarkare, vem blev sektledare, vem dödade sin gamla farmor? Och så vidare.

Vi får den journalistik vi förtjänar. Är det till slut bara skitjournalistik som bjuds så är det vi som konsumenter som är ansvariga. Inga andra.

Andra skriver intressant om journalistik.

/Paul Ronge

  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

8 kommentarer till “Skitjournalistiken är det vårt eget fel”

|
  1. Gunnar skriver:

    Hade det som händer i Syrien hänt i Finland eller Norge (eller USA för den delen) så hade artikeln i fråga blivit läst. För vi har band och kulturella broar dit. Det handlar om att på riktigt förstå hur människor (publiken) tänker. Mitt förslag på lösning är inte gratis. Och inte kortsiktigt genomförbart. Men det går ungefär ut på följande: Börja skriva massor av artiklar om livet i Jordanien. Om allt möjligt. (Syrien är för farligt). Låt oss lära känna folket i Mellanöstern. Deras humor. Deras vardagsproblem. INTE om den naturliga ingången att deras kung eventuellt är knäpp och att det inte är fria val. Bygg broar. Låt oss känna igen oss i dem. Vad ser de på TV? Punka på skolbussen? Byt kulturellt fokus i de stora drakarna. Låt oss slippa navelskåda. Börjar man i änden ”utsträckta händer från svältande barn” så blir resultatet garanterat som Fadakar beskriver. Själv läser jag gärna artiklar om Mellanöstern utan att jag känner det som en jobbig allmänbildande hemläxa som jag läser med tagelskjortan på. Varför? Tror svaret beror på att jag varit FN-soldat i Libanon och därför vet att det inte är några större skillnader mellan folk i Medelpad och andra jeppar som bor i södra Libanon. Jag kan relatera. Som man bäddar får man ligga. Börjar man i änden ”att skriva om skiten” så har folk redan en förförståelse om hur artikeln är uppbyggd. Och vad den kommer att beskriva. Skribenten är torsk redan innan matchen börjar. Någonstans här tror jag faktiskt att jag har stora poänger. Man har läst det förr. Men kan inte relatera. Det handlar faktiskt om att förstå sin publik. På riktigt. Och den passningen går inte till Fadakar. Utan till hans chefredaktör.

  2. Paul Ronge skriver:

    gunnar: Jag tror någonstans att du inte bara har rätt utan banbrytande rätt. Men ingen kommer att våga ta det kommersiella ansvaret, därtill vore ett sådant experiment alltför dyrt. Återgår alltså till kärnfrågan; vi läsare, tittare, lyssnare bär ansvaret. Klickar vi på kändisen som just nu ska skilja sig istället för ett Ukraina på randen till inbördeskrig så är ansvaret vårt. Media anpassar sig bara. Allt gott och Glad Påsk!

  3. Stephan Philipson skriver:

    Tack för en intressant och tankeväckande post. Min fundering är att vi generellt är ”informationströtta” och inte vill/orkar engagera oss i problem och samhällsfrågor . Vi lever i en värld av snabba och korta klipp där rubriken är den sanning vi sedan tar med oss i debatten runt fikabordet eller middagen med vänner.
    Min ”rädsla” är att vi tappar förmågan att källkritiskt granska information vilket på sikt är ett demokratiskt problem.

  4. Paul Ronge skriver:

    Stephan: Håller med dig fullständigt och det värsta är att det ofta räcker att gå till sig själv. Idag hajade jag till på en ”ding-ding”-värld-artikel i Aftonbladet om jättar som skulle ramlat ner på jorden, enligt forskare. Tänkte klicka – vad såg jag? Jo artikeln i betalvägg! Murvlarna vet exakt vad som säljer och tyvärr är inte det i första hand det som gör oss till mer medvetna och insatta medborgare. Glad Påsk får jag väl säga ändå, efter detta luttrade och halvdeppiga svar! :-)

  5. db skriver:

    Jag blir förvånad när jag läser ovanstående. Det är ju inte så att man MÅSTE börja (eller avsluta) dagen med att besöka en kvällstidnings onlineversion. Såväl DN som SvD finns också på nätet. Kombinera detta med tex Economist, New Yorker och Vanity Fair så får du en bra uppdatering utan att frestas av skvaller (nåja, DN/SvD skriver väl ibland om någon hund som rädddats ur en brunn men att påminnas om att vi lever i ett så rikt samhålle att vi kan skicka några brandmän plus en journalist för en sådan händelse och sedan se en glad hund återförenas med sin ägare är inte moraliskt nedbrytande på samma sätt som en lista över brottslingar utan offer).

    Så, börja med er själva! Jag kollade just min historik och senaste gången jag besökte AB:s startsida var i oktober 2012. Det känns lagom ofta.

  6. Paul Ronge skriver:

    Db: Just detta är exakt vad jag skriver, att vi ska börja med oss själva. Och ingenstans i min text står det att Aftonbladet har monopol på seriös journalistik varken i Sverige eller världen. Du missar denna gång poängen. Att du aktivt söker dig till seriös journalistik (den finns ju faktiskt också i Aftonbladet, tex i Peter Kadhammars texter) är ju bara att gratulera. Glad Påsk!

  7. Svante Svedin skriver:

    Jag håller delvis, men inte riktigt med. Problemet är här är avsaknaden av koppling mellan ”vad folk betalar för” och ”vad folk vill ha” Missen blir att de som inte hittar vad de vill ha, inte betalar och därmed inte ger någon indata till de journalister som skall göra det folk vill betala för. Sedan tror journalisterna att de vet vad folk vill ha för att de vet vad folk betalar för. När det i verkligheten saknas saker folk vill betala för, och när det inte finns så betalar de inte. Och så går spiralen ett varv till. Om journalister enbart skall göra det folk vill betala för är en helt separat fråga.

  8. Patrik Warg skriver:

    Kan man göra rutavdrag för en slags bildningsmoderator som väljer ut ”god” och ”viktig” journalistik varje morgon? Kanske kan sätta på kaffet samtidigt? Arbetslösheten är stor har jag hört – utan att klicka. Eller en slags deal: Om du läser artikeln: ”Spelet bakom den offentliga sjukvårdorganisationen” så får du veta vilken nyopererad semikändis som fick hämtas ner med pulka från Gränsens puckelpist igår. Rykten säger att denne var klädd i en förhållandevis tajt och gulbeige sparkdräkt från 60-talet, designad av Sighsten Herrgård.

|

Skriv en kommentar