Paolo Roberto säger själv att hans liv är krossat: ””Då var det dags att börja försöka plocka ihop bitarna av ett krossat liv…”skriver han på Instagram efter sitt personliga haveri.
Efter sexköpet på Östermalm, där han ertappades med ett tiotal andra män som utnyttjade ett traffickingoffer, har han fått sparken från alla uppdrag på TV4, Rix FM avbryter samarbetet och Coop slutar sälja hans produkter.
Samtidigt dras nu byggvaruhuset K-Rautas kampanj med den kände tv-profilen tillbaka.
Robertos tidigare så framgångsrikt odlade personliga varumärke befinner sig alltså på botten, har tagit hissen längst ner i kolkällaren.
Hur han hanterar detta med sin fru och sina barn törs jag inte ens tänka på.
Är det alltså synd om Paolo Roberto? Många, inte minst i sociala medier, rasar över att Jenny Strömstedt intervjuade honom i TV4 och tyckte att han fick excellera i självömkan om” hålet i sin själ”. Istället för att intervjua den välbeställda entreprenören och kändisen borde TV4 lyft fram traffickingoffret och hennes trauma, tycker Cissi Wallin.
Jag tycker absolut inte synd om honom, det är ju precis som han själv säger helt självförvållat: ”Inatt har jag fattat ett riktigt dumt beslut som kommer ta ifrån mig min kärlek, min barns respekt mina företag, tv-kontrakt och allt vad jag kämpat för under alla dessa år. Och vet ni vad? Det är rätt åt mig!”
Jag tror inte heller hans totala avbön fungerar som en framgångsrik ”pudel”. Många kommer att tänka: ”Han klär sig ju bara i säck och aska för att han åkte dit, för att han ertappades”.
Jag kan däremot inte, som Wallin och många andra, uppröras över att TV4 intervjuade honom. Det har ett stort allmänintresse hur en så framgångsrik person, en kämpe, entreprenör och TV-kändis, kan riskera hela sin tillvaro för någonting så snaskigt. Frågan många ställer sig som sett intervjun är säkert: ”Hur sannolikt är det att han gjorde detta för första gången och just denna första gång åkte fast?”
På sociala medier viner nu stenarna, alla sparkar på den som ligger. Och plötsligt börjar man känna igen sig. Vi börjar närma oss ”post-Corona”, åtminstone i den klassiska krisdramaturgin där vi älskar att hata skurken.
Jag höll nyligen inför internationella studenter vid Göteborgs Universitet föredraget ”The Public Pillory in Crisis Management”. Vid ett webinar med Elaine Eksvärd om Kommunikativt Ledarskap i Kris, och nu senast på en workshop som gäst på hennes retorikbyrå ”Snacka Snyggt”, hävdade jag samma mantra: Under Coronakrisen har hela världen haft EN Goliat: Ett anonymt virus som sprider skräck och förödelse.
Frågan om liv och död har varit så överhängande, detta att stora delar av världen ekonomiskt och socialt befunnit sig i respirator, att vi helt enkelt inte orkat ställa enskilda personer så hårt vid skampålen.
Jag vill gärna tro att vi, på grund av att Coronakrisen tvingat oss att tänka efter vad som egentligen är viktigt, att vi under en period blivit mer storsinta och mindre benägna till bespottning och stenkastning av personer.
Visst: kampen mot trafficking ÄR viktig och prostitution ÄR människofientlig och vedervärdig.
Men måste vi därför bilda en allmän mobb mot någon som redan förlorat det mesta och som släpar sig själv i smutsen?
I mina föredrag tog jag upp och jämförde mytomanen Titus Oates (bilden ovan), som sattes i den gamla fysiska skampålen, med de som hamnar i dagens mediala skampåle. På 1600-talet var skampålen begränsad i tid och rum. Folk orkade inte spotta och slänga glåpord hur länge som helst och när man väl slapp ur träbelätet gick det alltid att flytta till en annan stad eller by. Dagens skampåle – kombinationen av traditionella och sociala medier – är obegränsad i tid och rum. Har du gjort bort dig tillräckligt (det vill säga sextrakasserat och begått övergrepp i decennier, förtydligat efter påpekande från kommunikationsstrategen Helga Baagoe) – som exempelvis Harvey Weinstein – så är ditt liv på riktigt krossat.
I vreden över Paolo Robertos mänskliga haveri kan det ändå vara värt att tänka på den moderna skampålens kraft och det gamla ordspråket:”Aldrig sparka på den som ligger”.
Paul Ronge
Uppdatering: Ett läsvärt och analytiskt blogginlägg av Jeanette Fors-Andrée på samma tema.
Mycket bra krönika Paul!
Tänkvärt att vi inte ska kasta sten på en som redan ligger.
Men det är svårt att inte känna motvilja mot denne Roberto, som jämrar sig såsom varande en ”offerkofta”.
Och dessvärre får stöd av många – är det män som själva brukar köpa sex?
Jag är glad i dag över Ekots utmärkta inslag när vi får veta hur dessa arma, fattiga trafficking-offer behandlas, skadas och förstörs.
Det är sällan vi får veta någonting om dessa flickor/kvinnor har det och utnyttjas här i Stockholm.
vänligast
Kerstin Sedvallson
Tack för bra och nyanserad kommentar, Kerstin! Du är klok som en pudel!
Svårt att känna att det sparkas på en som ligger när han dagen efter på Instagram gör tummen upp och att det enda positiva med att vara på botten är att enda vägen är upp. Det utstrålar en total brist på empati. Många peppningar och ryggdunkningar från kända och okända på vägen.
Tack för ett mycket bra inlägg… gick och funderade mycket igår och i förrgår över mobben du beskriver. Så till den grad att jag valt att inte alls kommentera. Jag har själv blivit ”slängd till vargarna”, (obs här ingen liknelse med Roberto specifikt) och då på ett panikartat och icke underbyggt sätt, senare friad fullt ut, men aldrig ”officiellt” i de fora du nämner. Jag har mitt varumärke, så nu idag bryr jag mig mindre om det, men det kostade på. På många sätt.
Jag har också hoppats på att Coronapandemin ska ha förändrat något. Vi får se.
Ja Anna, oerhört provocerande med denna tummen upp. Jag tycker hans handlande är förskräckligt och också att hans ”krishantering” har varit hårresande usel, med fokus på självömkan istället för empati med hans offer. Men jag tycker också den mediala skampålen (där folk hamnat på otroligt mycket lösare grunder än Roberto) är vidrig och långt mycket mer obarmhärtig än det träbeläte man sattes fysiskt i på 1600-talet. Jag försöker hålla dessa båda tankar i huvudet samtidigt.
Dina krönika är mycket : Vi kan ha två saker i huvudet. Det kan vara av intresse att intervjua honom i TV men inte i den akuta fasen. Han som andra måste kunna ha ett försvar vilket många inte vill ge honom. Men försvarare innebär inte att man inte får sitt straff och i detta fall högt moraliskt straff (o ekonomiskt). Sen svarar du de som kommenterar lysande särskilt kerstin. jag läser och lär
Men det finns faktiskt ett liv efter en mega skandal. Jag är det bästa exemplet på detta i Sverige på modern tid! Tiden läker alla sår och man blir faktiskt en bättre människa efter skandalen lagt sig.Har man tur, så blir man t o m förlåten av feministerna förutom förstås de ultra rödhåriga fittstimmet som bara har enkelriktade åsikter och lömska agendor.
Billy: Du lärde ju av vad som hände. Du sa själv då, i flera intervjuer och inlägg, att du hade betett dig svinaktigt, men aldrig våldtagit någon. Tar man lärdom och ändrar/förbättrar sitt beteende efter en kris blir man absolut en bättre människa.