”Minutrådet” Goda råd ÄR snabba!

Jeanette Fors-Andrée och jag har känt varann i 15 år, vi har av och till hittat samarbeten ihop och vi har genom åren blivit mycket goda vänner.

Jeanette är en av Sveriges mest kvalificerade medierådgivare och krishanterare med ett otroligt ”track record”. Sju års universitetsforskning i krishantering med djupintervjuer av krisdrabbade företagsledare, nästan lika lång tid som kris och kommunikationsexpert på Livsmedelsföretagen, samt massor med krishanteringar i egen regi i alla branscher.

Nu har vi gemensamt funnit ett samarbetsprojekt som vi tror stenhårt på – medierådgivning och krishantering inom formatet ”tre timmar”. Så här skrev Jeanette på LinkedIn:

Vi gillar verkligen att jobba ihop, vi har olika bakgrund, olika perspektiv, olika kön och olika ålder vilket ger en stor trygghet när vi gemensamt under tidspress ska arbeta fram en körplan som i så hög grad som möjligt håller kunden skadeslös.

Det mesta står egentligen här: Krishanterarna Jeanette Fors-Andrée och Paul Ronge i nytt samarbete – lanserar ”Minutrådet” – Resumé.

Det handlar verkligen om att vår långa erfarenhet (uppåt fyra decennier sammanslaget) kan användas för att slagkraftigt och rutinerat kväsa en kris innan den knappt uppstått eller att i en second opinion kunna varna för felgrepp som kan leda till kris i exempelvis en kommersiell lansering.

Vi har fått massor med uppmuntrande kommentarer på sociala medier som gör oss jätteglada och än mer övertygade om att den här tjänsten behövs. Som någon skrev i Jeanettes kommentarsfält: ”Här blir ett och ett tre”.

Så här går det till: Du kontaktar mig och/eller Jeanette (våra kontaktuppgifter finns lättillgängliga på våra hemsidor). Gör klart att det handlar om ”Minutrådet”

Vi svarar direkt på mobil eller sms och så kommer vi snabbt tillsammans överens om tid och plats (fysiskt eller digitalt) att gå vidare.

Det här var ett väldigt trevligt sätt att rivstarta hösten! Nu hoppas jag bara att det fina vädret håller i sig så vi alla får någon vecka till att njuta innan jobb och skolor drar igång på allvar.

 

 

Ska företag vara rättslösa mot allsmäktiga medier?

Jag har inte bloggat sedan i maj.

Vi har sålt huset och tillbringat en sista fin sommar på Chemin de la Suquette i Antibes, Frankrike.

Vi har umgåtts inom familjen och med våra kära grannar, samt fått nya vänner i paret Jean-Luc och Stephanie som är anställda på Antibes kommun. Tonårsföräldrarna som tagit över vårt hus och som vi önskar en fantastisk framtid där.

Jag har också hunnit med tre krishanteringar, inbegripet orättvis kritik mot ett privat vårdföretag, ett katastrofscenario med en byggnation och ett totalt mediehaveri mot ett snabbväxande företag. Och massor med sol och värme. Men något bloggande har inte fått plats förrän nu.

Då tar jag upp den tråd som tvinnades i förra bloggposten – företags rättslöshet gentemot allsmäktiga medier. Jag skrev:

”Just självgodheten, oförmågan att erkänna fel och det fega hukandet är medias största akilleshäl. De skiljer stora medieföretag, såväl inom Public Service som kommersiella, från alla andra bolag i näringslivet, även om bland annat sociala mediers frammarsch tvingat fram sprickor i fasaden.”

I en av mina krishanteringar har jag drabbats av en riktig aha-upplevelse – den totala rättslöshet ett företag kan uppleva gentemot ett media som ser ett scoop där inget scoop finns. Krishanteringen gick bra, vilket innebär att du med största sannolikhet inte kan ha en susning om vilket företag eller vilket media det handlar om. Men jag måste ändå, på grund av sekretessetiken, vara vag när jag beskriver händelsen.

Två talesätt faller in här: ”Har du slutat slå din fru?” (Alltså ett felaktigt antagande/anklagande som företaget ska tvingas förhålla sig till) och ”kolla aldrig en bra story, då kanske den spricker” (när mediet trumpetar ut det felaktiga antaganden/anklagelsen utan att  det uthängda företaget får en chans att kommentera, förklara och förtydliga vad som hänt innan publiceringen).

Dessutom agerar mediet uppenbart och kritiklöst springpojke för en konkurrent/antagonist (den ”anonyma” källan) som har ett horn i sidan och  på alla vis vill skada det anklagade företaget.

Företaget skriver en förklaring, även till varför de inte vill ställa upp på en intervju där reporterns vinkel är förutbestämd. De mejlar kommentaren till det berörda mediet. Men mediet  vägrar ta in kommentaren utan hänvisar företaget till att gå med på intervju med journalisterna som ju redan förklarat dem skyldiga.

Det är ingen mening att försöka gå till konkurrerande media eftersom de hänvisar till att det är ”konkurrentens grej” som man inte vill böka i. Och i detta fall gick det inte ens att få in företagets förklaring i en betald annons. Kommunikationsmonopolet var kvävande. Goliat var stor som  ett hus och David hade inte ens en slangbella.

Känns situationen igen? Jag tror den gör det för många företag, stora som små. Den stavas rättslöshet.

Privatpersoner kan anmäla kränkande och felaktiga publiceringar till Medieombudsmannen, företag kan det inte. Företag som vänder sig till advokater om möjligheten att stämma medier som bokstavligen tar livet av deras verksamhet med felaktiga rapporteringar möts av huvudskakningar. Yttrande-och tryckfrihetslagstiftningen ger inga sådana möjligheter.

Tryckfrihetslagstiftningen SKA förstås vara grundlagsskyddad och urstark. Men ska det inte finnas något forum, någon ynka möjlighet, också för företag att anmäla undermålig journalistik? Där det bevisligen finns allvarliga sakfel och där medier går ärenden åt personer som skulle bli stämda för förtal om de gick fram under egen flagg, till exempel på Facebook?

Vi glömmer ibland att media också är företag, oftast med en kommersiell agenda och att de har väldigt stora resurser att kväsa eller helt ignorera kritik som riktas mot dem. Till och med ”vårt eget” Public Service kan ju bli ”nyttiga idioter”, som att publicera en ren propagandafilm för de ryska angriparna i Ukraina, och sedan i stort sett ignorera den proteststorm som följde.

Det enda företag, stora som små, kan göra i det här läget är att vässa sin krisberedskap och bli allt skickligare på att hantera media i det underläge de ofelbart får.

Jag kommer nu själv att växla upp och ställa mig till förfogande också för styrelseuppdrag.  Jag känner att tiden är mogen efter mer än två decennier av medierådgivning och krishantering. Finns inte mediekompetensen, såväl i ledningsgrupper som i styrelser (som alltid blir inblandade när krisen hotar hela verksamheten) kan konsekvenserna bli förödande när drevet går. Det har vi sett många exempel på.

Paul Ronge

 

 

Om SR:s haveri och självgodheten

Sveriges Radios (SR) totala översättningshaveri där KD:s partiledare Ebba Busch förvanskades så till den grad att hon i somalisk och kurdisk version påstods vilja ”döda många muslimer” har mycket att lära oss om media när de fungerar som sämst (och bäst).

Som frilansjournalisten Emanuel Karlsten skriver i en mycket välunderbyggd artikel i GP: ”SR:s felöversättning är årets största medieskandal.”

Och Expressens kulturjournalist Victor Malm, som verkligen inte kan beskyllas för att vara en ”KD-kramare” eller ”islamofob”skriver knivskarpt och självklart om varför SR:s fel om Busch och påskupploppen är så farliga: Talar den ansvarige utgivaren Ekochefen Klas Wolf-Watz verkligen arabiska, somaliska och kurdiska? Han kan ju knappast vara en kompetent ”ansvarig” utgivare om han inte fattar vad som sägs eller står, eller hur? Vilket betyder att mörka krafter med infama motiv, som de som drev desinformationskampanjen om att socialtjänsten kidnappar muslimska  barn, skulle kunna få fritt spelrum. Eller ryska trollkampanjer för att underblåsa split och motsättningar i samhället.

Historien har som sagt många bottnar och är lärorik, inte minst om media.

Här har vi journalistik när den fungerar som bäst, eftersom själva avslöjandet om översättningarna kom från DN och Doku.se och de mest träffsäkra analyserna av debaclet från journalister som Karlsten och Malm.

Samtidigt vägrar SR att träffa KD:s ledning och förklara sig, och förhoppningsvis be om ursäkt. Det är media när det fungerar som sämst.

Malligt och högtravande (men med byxorna nere vid fotknölarna) förklarar Wolf-Watz att de minsann står emot politiska partiers påtryckningar.

Men vem har i detta sammanhang attackerat SR:s journalistiska oberoende? Vi har ett offer för medial misshandel som vill se förövaren i ansiktet och kanske få ett hederligt: Förlåt, vi gjorde fel”.

Just självgodheten, oförmågan att erkänna fel och det fega hukandet är medias största akilleshäl. De skiljer stora medieföretag, såväl inom Public Service som kommersiella, från alla andra bolag i näringslivet, även om bland annat sociala mediers frammarsch tvingat fram sprickor i fasaden.

Visst, SR har tvingats medge fel, men när de vägrar att träffa Busch har jag all förståelse för att hon överväger att bojkotta valintervjun. Det uppstår en förtroendekris. Det blir märkligt när SR vill att partiledaren ska vara disponibel för intervjuer, men själv vägrar ta i henne med tång när hon vill framföra och diskutera kritik i en sådan allvarlig fråga som att hon anklagas för att vilja döda muslimer.

Låt oss bortse från felöversättningen en stund och titta på vad Busch egentligen sade i Ekots Lördagsintervju:

– Varför har vi inte hundra skadade islamister, hundra skadade kriminella, hundra skadade upprorsmakare?

Och så förstås det som mest kritiserats: ”Varför sköt polisen inte skarpt”.

Jag ifrågasätter att Ebba Busch har någon extern medietränare, åtminstone inte någon hon lyssnar på, för det senaste citatet är långt över gränsen, oövertänkt är för milt uttryckt. Korkat passar bättre och uttalandet har bland annat fått rungande kritik från poliser.

Men det första citatet – det som  i somalisk översättning blev att hon vill döda muslimer?

Jag tror många håller med henne om att det är upp och nedvända världen med 100 skadade poliser som tvingas fly fältet för kriminella ligister och extrema islamister. Men andemeningen försvinner helt i den hysteriska hets som uppstår i kitteln med frätande trolldryck på Twitter och Facebook.

Det tystar en nödvändig debatt om det är polisen eller ligisterna som ska ha våldsmonopol i utsatta områden.

Det här gör ju att allt fler politiker blir rädda och utslätade, ofta understödda av ”medietränare” ur de egna partileden, där fluffiga fraser, papegojsvar och intetsägande oneliners formuleras.

Min kollega Jeanette Fors-Andrée formulerar det bra i en DN-intervju. Partier behöver ta medietränare utifrån. Jag vågar påstå att om Busch förberett sig med någon som Jeanette, Hampus Knutsson, eller jag själv  så hade hon aldrig ”skjutit skarpt” i Lördagsintervjun.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

 

Lögnerna gör Putin till pygmé

Vem ska man tro på?

Ryssarna som hävdar att deras flaggskepp ”Moskva” i Svarta Havet råkade ut för en olycklig brand eller Ukraina som påstår att de sköt det i sank?

I båda fallen är det en neslig skändlighet för krigsherren Vladimir Putin; antingen är jätten Goliat snöpt av David eller så har hans armé än en gång klantat sig.

”Det första offret i ett krig är sanningen”, lyder en sliten klyscha (inte desto mindre är den säkert sann).

Ändå skulle jag nog våga satsa en hundralapp på att de flesta av oss i det här läget, när ord står mot ord, väljer att tro på Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj och inte Putin.

Det beror säkert till dels på den massiva sympati vi känner för ett land som bombas sönder och samman av en aggressiv grannstat.

Men också på att Putin, i varje ny fas i detta fasansfulla krig, valt att blåljuga när sanning (eller åtminstone halvsanning eller en förskönande eufemism) kunde ha varit ett alternativ.

  • Från början skulle han inte invadera Ukraina, det skämtades stort om Västs konspirationsteorier i rysk statstelevision.
  • När han väl invaderade så fick det inte kallas invasion eller ens krig. Påbud utgick att det bara var ”en militär operation”
  • När media kunde visa massaker på civila offer hette det att det var Ukraina som tagit död på sina egna landsmän. Alternativt att skådespelare sminkats till att se blodiga och slagna ut eller agera lik på marken.
  • Korridorer för att evakuera gamla, kvinnor och barn kunde inte användas eftersom ryssar, i strid mot givna löften, besköt dem som försökte fly.

Listan kan göras hur lång som helst, Putin står helt enkelt på ungefär samma nivå som USA:s tidigare president Donald Trump  när det gäller trovärdighet och sanningsenlighet.

Allt förnekas. Putin låter ungefär som ligisterna som står för dödsskjutningarna här i Sverige och tas på bar gärning: ”Jag förnekar brott”.

Vilket naturligtvis gör att om Putin vid något senare tillfälle skulle råka tala sanning är det ingen som kommer att tro honom, utom kanske de ryssar som alltid bara matats med statsmedias lögner.

Kan det här vara den bra militär strategi? Jag ifrågasätter det, framför allt i de moderna tider vi lever i.

Samtidigt är jag inte så naiv att jag tror att krig kan drivas utan lögner, mörkläggningar och skenmanövrar. Krig är överhuvudtaget en vidrig verksamhet och angreppskrig kan aldrig föras med blanka vapen, avsett om angriparen heter USA, Ryssland, Iran eller Israel.

Uppsidan är naturligtvis att fienden kommer att vara förvirrad, att man oväntat kan slå till, att alla lömska strategier som hör till varje angreppskrig lättare kan lyckas.

Men måste man ljuga om allt hela tiden?

Minst tre allvarliga problem har krympt Putin från jätten Goliat till en pygmé i propagandakriget:

  1. Putin har från början varit felinformerad om att kriget skulle bli en promenadseger och att Ryssland skulle hälsas som en befriare.
  2. NATO har haft exceptionellt högkvalitativa interna källor som gjort att Putins lögner i förväg kunnat avslöjas och Ukraina hunnit förbereda sig.
  3. Oberoende nyhetsmedia har funnits på plats och empiriskt, med bilder och vittnesmål, kunnat beslå Putin med lögn, inte minst när det gäller krigsbrotten om den urskillningslösa slakten på civila och massvåldtäkterna.

Jag tror att det aldrig tidigare i historien har funnits sådana förutsättningar att avslöja när en krigförande part blåljuger och jag undrar hur mycket den ryska eliten har tänkt på vad som kommer att hända sedan. Efteråt, när kriget tagit slut. Kommer det att dröja årtionden innan någon tror på vad ryska representanter säger? I FN? I förhandlingar om internationella handelsavtal? I överenskommelser om de globala miljöhoten?

Ett förtroende som tagit årtionden att bygga upp kan raseras på en dag, är en annan sliten klyscha (som inte desto mindre säkert är sann).

I min bransch finns en grundtes alla krishanterare , oavsett kvalitet och erfarenhet, alltid förfäktar gentemot sina kunder: ”Ljug aldrig”. Du behöver inte berätta hela sanningen, ja i vissa lägen till och med ingenting alls, men allt du säger ska vara sant.

Orsaken är inte främst moralisk, utan att förtroendet eroderas, vilket gör all framgångsrik krishantering omöjlig. Exemplen är otaliga på hur ”krisungar” som lätt kunde låtit sig hanteras gått helt över styr på grund av lögner.

Men kanske krävs det demokratiska samhällen för att makthavare, såväl inom politik som näringsliv, ska vara mottagliga för denna sanning.

Jag glömmer aldrig när jag för många år sedan, i Svenska Journalistförbundets regi, skulle hålla ett medieseminarium för ryska kommunikationschefer om medielogik och nyhetsvärdering i en demokrati.

Jag hann inte långt innan tolken förmedlade en fråga från en av ryssarna:

”Varför ska vi ens behöva lyssna på det här? När vi behöver en journalist så köper vi den bara.”

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

Vad gör man när ”ryssen kommer”?

Plötsligt har vår del av världen förvandlats till en krigshärd. Rädslan ligger som ett tungt moln över Europa att Rysslands invasion, som nu handlar om att mörda civila urskillningslöst och förvandla Ukraina till en grushög, ska explodera i ett tredje världskrig.

Det är så många frågor man som vanlig liten människa ställer sig: Är Putin galen eller ”bara” en kallhamrad psykopat? Är kallt stål till slut det enda som biter, när hårda sanktioner, isolering och ett rungande fördömande från hela västvärlden inte tycks hjälpa? Bör Sverige tillsammans med Finland gå med i Nato? Vad kan vi lära av Andra världskriget så det inte blir ett tredje?

Så många frågor, en så orolig tid och inte ens experterna verkar ha svaren.

För mig rusar tankarna, eftersom jag och min familj är en produkt av Andra världskriget.

Min morfar var en framgångsrik och omtyckt provinsialläkare i en stad med mindre än 2 000 invånare i Ungern, Duunaalmás (Det betyder ungefär ”äppeldoften vid Donau”).

Hans lilla familj,där min mor var enda barnet, fick fly hals över huvud i krigets slutskede när den ryska Röda armén kom stormande och de hamnade i Berlin. Likheten med dagens flyktingar från Ukraina är slående. Det gällde att lämna allt och börja på ny kula. Min mor hamnade i London eftersom hon gift sig med en engelsk militär, och fick mig. Några år senare skilde hon sig och flyttade till Sverige, där hennes föräldrar nu fanns. Min morfar, över 50 då, rotade sig snabbt, lärde sig svenska, köpte radhus, byggde en husvagn (!) och arbetade som tandläkare i Mellerud, Dalsland, innan han gick i pension. Han är min stora förebild.

Deras hus, alldeles invid floden Donau i den äppeldoftande ”staden”, tog ryssarna och gav till polisen när Ungern annekterats och påtvingats sovjetkommunismen. Jag vet, för när jag var där för några år sedan och hälsade på släktingar så var huset ett ruckel och polisen ville, via mina släktingar som ombud, sälja tillbaka det till mig!

Ukraina är den stora grannen till Ungern som, liksom framför allt Polen, öppnat sina gränser för flyktingarna.

Jag brukar aldrig skriva personligt, men det obarmhärtiga krossandet av Ukraina, där jätten Putin/Goliat stampar sönder ett grannland under sin stövel, går för mig, med min bakgrund, inte att ta på något annat sätt än personligt.

Man läser, lyssnar, tittar och tar in – slukar allt som handlar om kriget och jag slås av det fullständigt fantastiska stödet. Blått och gult överallt, på byggnader, i avatarer på sociala medier, alla penninginsamlingar, alla som upplåter sina hem och ger bort sina kläder, Sverige som för första gången sedan Andra världskriget skickar vapen till ett krigförande land.

Och Volodymyr Zelenskyj – komikern som redan blivit historisk för sin exempellösa förmåga att leda – säger att vi i väst ändå har ukrainarnas blod på våra händer, eftersom vi inte hjälper dem att ”skydda himlen” och göra Ukraina till en flygfri zon.

”Då kan det blir världskrig”, säger Natostrategerna i USA.

Kanske blir det så ändå.

Det lär bli värre innan det blir bättre.

Paul Ronge