Medieträning, medierådgivning och krishantering

”Har du två minuter? Det är Johan af Donner”

Paul Ronge, 6 maj 2011, 06:09 visad 24 368 gånger 8 kommentarer

Den tredje omgången av krisseminariet ”Bakom Rubrikerna” – i regi av multinationella konferensföretaget Midfield Media och Bonniers – var kanske den mest lyckade som jag fått moderera hittills.

Erfarenheterna sprakade från talarstolen igår: Kommunikatörerna som fick klara krisen med det förgiftade dricksvattnet i Öresund, SJ:s Elisabeth Lindgren om tågkaoset, hovets  f.d.  kommunikationschef Elisabeth Tarras Wahlberg om vikten av att bygga kontaktnät som håller i kriser, Ulrika Schenström om att kommunikationskompetensen måste finnas i den högsta ledningen,  Erik Amcoff om krisen när HQ Bank gick i kras och Johan af Donner om att leva som Sveriges mest hatade man. För att bara ta några exempel.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson var på plats och skrev som reporter i tidningen om Donners första offentliga framträdande här. Han bloggade också om hela konferensen.

Det var fascinerande att se Mattsson och Aftonbladets Jan Helin, tillsammans och i samförstånd, beskriva kvällstidningens val och mekanismer för deltagarna. Valen som görs vid bildpubliceringar. Hur de hanterar de interna kriser som blivit följden av särskilt den hårdare bevakningen och kritiken från sociala medier. Att de har en medial makt som ofta gör dem till ”Goliat” i folks ögon fast de alltid vill framstå som den lilla människans främsta företrädare. Om det kan vara rätt att, som Johan af Donner gjorde, idag kalla media den första statsmakten.

För bara tio år sedan hade detta varit helt omöjligt. När jag jobbade på Aftonbladet på 1980-talet fick man knappt ens nämna konkurrenten med namn. Direkt tjänstefel var att skriva ut namnet på ”den lede fi” i tidningen. Två verbalt skickliga chefredaktörer, som öppet resonerar om kriserna i sin journalistik tror jag på sikt kan leda till en uppryckning av kvällspressens rykte och förtroende.

I paneldebatten hamnade Mattsson och jag i en intressant diskussion. Han menade att om allt fler företag och organisationer som granskas börjar lägga ut material via sociala medier som förstör scoopet för journalisten så kommer media att börja publicera utan att kontakta den granskade. Eller kanske konfrontera ”offret” mitt i natten eller i en trappuppgång strax före publicering för att inga motåtgärder ska hinnas med.

Jag höll med om att man inte kan lägga ut material i tid och otid, men hävdade att de som granskas inte har någon som helst anledning att bekymra sig om att journalisten får sitt scoop. För dem har äntligen, via sociala medier, möjligheten öppnats att kunna få ut sin version ofiltrerad, och har de tillräckligt bra argumentation kan de klara krisen.

Så till diskussionen om Johan af Donner. Dagens Media beskriver här hur jag i en Resumé-intervju först kallar hans fall ”ett mission impossible” och tycker att han ska ”flytta så långt bort från Sverige som möjligt”, för att sedan ge honom chansen att ge sin version på den här konferensen.

Det af Donner har gjort är avskyvärt och oförsvarligt. Att givmilda människors skrynkliga tjugolappar, som var ämnade till cancersjuka och människor i katastrofläge, kunde gå till lyxkonsumtion och guldkant på tillvaron. Jag bloggade första gången i januari 2010 om det här, med koppling till Molières berömda verk ”Den girige”.

Så här gick det till: För en vecka sedan – alltså efter min sågning i Resumé – står jag i trädgården och högtryckssprutar min veranda. Då ringer mobilen och någon säger: ”Har du två minuter?” ”Jag har nog fem”, svarar jag, ”men då vill jag veta vem det är jag talar med”. ”Det är Johan af Donner.”

Jag blev helt perplex. Tyckte det var ruskigt modigt, på gränsen till galet, att ringa upp någon som är så kritisk och be om råd.

Jag kan inte slå på någon som ligger, det fungerar inte. Så jag gav honom några råd och ställde frågan om det kunde vara bra att också göra ett offentligt framträdande innan han går i fängelse, förutom de tidningsintervjuer han redan hade gjort på eget initiativ. Midfields VD, Magnus Lund tog beslutet att godkänna det och ansåg att det kunde tillföra konferensen värde eftersom vi redan vid två tidigare tillfällen hade haft Röda Korset att ge sin version.

Rätt eller fel i att låta af Donner tala ligger i betraktarens öga, jag har fått mycket kritik för vårt beslut. Men vi har inte dödsstraff i Sverige och någonstans förutsätter det att människor får en chans att leva vidare. Att man stenhårt fördömer brotten behöver inte betyda att man på livstid måste fördöma människan.

Jag ångrar inte att jag medverkade till att af Donner fick tala på ”Bakom Rubrikerna”, däremot ångrar jag att jag var alltför vårdslöst kategorisk i min sågning i Resumé. Jag tar lärdom och ska i fortsättningen vara mer försiktig att tala om ”hopplösa fall”.

/Paul Ronge

  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

8 kommentarer till “”Har du två minuter? Det är Johan af Donner””

|
  1. PeO Wågström skriver:

    Klokt skrivet, lustig inställning från pressen angående scoop. I min lilla värld av blommor är medias uppgift att föra fram fakta inte att göra scoop, en bra story är det oavsett andras möjligheter att kommentera. Det kan inte heller handla om konkurrens mellan drakarna, den handlar inte längre om nyheter utan bantning och medföljande ”gratis” bilagor.

    /peo

  2. Hasse Söderström skriver:

    Tråkigt att jag inte hade möjlighet att närvara. Jag tycker att din inställning är helt rätt. Jag jämför med att varje brottsling har rätt till att ha advokat eller juridiskt biträde – oavsett hur moraliskt förkastligt eller avskyvärt hon/han handlat. Då är det ju inte advokaten som ska stå vid skampålen för att denne gör sitt jobb. Analogt är det inte du som ska få skit för att du är moderator i ett ärende som detta.
    Det måste vara åhörarna och bevakande medier som gör sina bedömningar om detta är ett sätt för af Donner att försöka ”re-branda” sig eller inte.
    Visst kan man själv göra ett urval när det gäller vilka jobb man ska ta, men där kommer ju professionalismen in. Ett proffsigt jobb som opartisk samtalsledare/utfrågare innebär inte att man tagit ställning för att försöka prångla ut en viss bild av – i detta fallet – af Donner.

  3. Ingemar Nilsson skriver:

    Det är hedervärt av dig Paul att du kan erkänna att du agerat fel och tänkt om. Vilket i och för sig är din profession.

    Men jag tycker att hela historien om Johan af Donner och nu ditt agerande börjar lukta allt mer unket. Det börjar – i mina ögon – sprida sig en bild av att karln är allmänt hygglo egentligen och bara hade det lite kämpigt med statusstressen stackarn.

    Min far (vila i frid) jobbade i många år i den lokala röda kors kretsen och mycket med annan välgörenhet. Sett i backspegeln satte han faktiskt sitt eget välbefinnande långt efter andras. af Donner gjorde säkert många gånger av med mer på en vecka än vad min far gjorde av med på ett helt liv. Min fars och många många andras insats har af Donner nu gladeligen partajat upp i sitt bekräftelsebehov.

    För vad är det allt handlar om med stor sannolikhet? Jo bekräftelsebehov. Först genom tjusiga bilar, hus och viner. Nu genom medial uppmärksamhet på hur ångerfull han är. Och du ger honom bara mer av den varan genom att låta honom komma in i er mediatränade mysiga stugvärme. Så att han kan få fortsätta få sina bekräftelsekickar eller?

    Min bedömning är att vad han behöver är precis det motsatta.
    Du gör honom en djup otjänst på det mänskliga planet – enligt min bedömning.
    Han behöver komma till ro med sitt inre och möta den fulla konsekvensen av vad han gjort, varför han gjort det och minst lika viktigt börja ta in det faktum att han så gravt missbrukat andra människors välvilja och arbetsinsats.Och hur han kan göra något åt det. På riktigt. Inte genom ytlig avbön och någon tjusig liten bekännelsebok.

    Du och och dina kollegor kan säkert kalla det för att göra ett proffsigt och opartiskt jobb. Jag ser det mer som ännu ett uttryck att ett gäng lyckade män i övre samhällsklasser kliar varandra bakom ryggen vad än dom gör.
    Tack så mycket, det räcker med den varan.

  4. Paul Ronge skriver:

    Hej Ingemar,
    tack för ditt långa inlägg med värderingar som jag i allt väsentligt håller med om.
    Det af Donner har gjort är avskyvärt, i min gamla bloggpost om ”Den girige”, länkad ovan, framgår vad jag tycker och det har inte ändrats.
    Jag vet ingen som vill framställa af Donner som ”allmänt hygglo”, eller bjuda in honom till en ”medietränad mysig stugvärme”. Han har har haft två år att tänka som Sveriges kanske mest hatade man och bl.a kommit fram till att han hade guldsot och var slav under fåfängan, precis som du så bra beskriver.
    Han hade på vår konferens inte lagt upp något som helst försvar. Nu ska han i fängelse och får sitta minst tre år och fortsätta tänka på sina totalt oförsvarliga brott. Frågan jag ställer är: Ska han inte få erkänna sina fel offentligt, ta hårda frågor från Resumés reporter, stå rätt naken och stammande inför en publik som är professionellt intresserad av krishantering?
    Om inte nu, får han det om tre-fyra år när han är ute igen? Eller aldrig?
    Det pågår ingen rebranding av Johan af Donner och jag har ingen anledning att klia honom eller någon annan brottsling på ryggen. Men släpper vi humanismen helt så är det paradoxalt nog humanare att, som kineserna, skjuta sådana som af Donner en kula för pannan direkt.

  5. Ingemar Nilsson skriver:

    Paul

    Tack för din välformulerade och engagerade replik på min kommentar. Konstruktivt!
    Jag förstår nu ditt och dina kollegors resonemang lite bättre, även situationen.

    Vänliga hälsningar
    Ingemar Nilsson

  6. [...] om konferensen, se gärna Paul Ronges och Thomas Mattssons egna [...]

  7. Nils Dacke skriver:

    Af Donnner är en sociopat med ringa empati men däremot mer empati för sig själv och sina behov. Dessa människor kommer alltid att finnas då naturen varken är god eller ond utan slumpar fram dessa individer och sean är det upp till dom att sprida sin gener eller inte vilket dom tyvärr ofta lyckas med.

    Däremot har vi andra ett ansvar att inte ge dom publicitet då de inte kan känna ånger för sina gärningar och alltid är otroligt skickliga på att skicka ut
    dimridåer.

|

Skriv en kommentar