#Gräv13: Om ”motattacker”, lejon och antiloper

Jag fick precis följande mejl från arrangörerna av Gräv 13 som äger rum om några veckor i Göteborg:

”Nu börjar de sista detaljerna ta form inför seminarierna på Gräv i mars. Ni ska ju alla vara med i paneldebatten ”Hur hantera motattacker?” (lördag 9/3 kl. 10.30-11.45) som handlar om hur de personer, företag eller grupper som vi granskar agerar inför och efter våra gräv – och hur vi som reportrar eller redaktioner gör för att hantera de här motattackerna. På Kaliber tex har vi märkt att företag har blivit mer aggressiva och aktiva redan innan våra granskningar är publicerade. Och efter våra granskningar fortsätter påtryckningar och aktiviteter på olika sätt för att sänka  eller slå hål på grävet. Tanken med paneldebatten är att ni med olika erfarenheter av motattacker delar med er av egna exempel och diskuterar hur vi som journalister hanterar de här situationerna.”

Lägg märke till ordet ”motattacker” i rubriken. Det följs upp flera gånger i ovanstående text, uppbackat med orden ”aggressiva” och ”aktiva”.

Här är de som kommer att delta i panelen:

Lena Mellin, Aftonbladet, Joachim Dyfvermark, frilans, Daniel Öhman, SR Ekot, Eskil Larsson, SR Kaliber, Hanna Nyberg, SVT Västnytt, Paul Ronge, PR-konsult, Gellert Tamas, frilans.

Idel ädel namnkunniga journalister, i flera fall prisbelönta. Dyfvermark är en av avslöjarna bakom Telia-skandalen, Öhman den som tillsammans med Bo-Göran Bodin avslöjade FOI:s planerade vapenfabrik i Saudi. Och så jag. Den enda personen från ”den andra sidan”.

För säkerhets skull har moderatorn Björn Häger arrangörerna också skickat med frågor att fundera kring:

”Några generella frågor att fundera kring är bla:
Har motattackerna blivit fler? Och varför då i så fall?
Hur ser de ut? (Hur går det till?)
Har tillvägagångssätt och metoder förändrats?
Ser motattacker från politiker/myndigheter och privata företag olika ut?
Funkar motattackerna? (Får de någon effekt på våra publiceringar?)
Tänker reportrar (redaktioner) olika kring hur motattacker ska hanteras?
Vad får motattacker för konsekvenser för den granskande journalistiken?
Vad ställer det för nya krav på oss som grävande journalister?”

Och då ställer jag, som inte är granskande journalist utan tvärtom tjänar mitt levebröd på att hjälpa dem som granskas, mig stilla frågan: Hur ska jag i debatten hantera att vinkeln redan är given: ”Hur hantera motattacker”? När jag tycker att det oftast tvärtom handlar om försvar, ett legitimt sätt att i forum som fungerar försöka få ut sina bästa argument som granskarna väldigt gärna väljer bort?

Visst finns det motattacker och jag skulle gärna definiera dem med följande exempel:

  • När stora företag, exempelvis detaljhandelsföretag, med hot om indragna annonser försöker hindra en publicering.
  • När enskilda journalister attackeras genom olika former av personangrepp, ryktesspridning etcetera.

Alla grävande journalister som nu planerar resan till Göteborg vet att det är försvinnande få sådana fall. Och att den typen av klantiga påtryckningar alltid avvisas av ansvariga utgivare med integritet.

Men det är banne mig inga ”motattacker” när en VD väljer att tala med en affärstidning istället för det granskande programmet,  i vetskapen om att granskaren kommer att välja bort dennes bästa argument. Inte heller när ett företag väljer att ge sin bild på en hemsida, i en blogg eller till och med i en annons. Inte heller när en VD flyr fältet och vägrar uttala sig. Det är måhända usel krishantering och strategier som är dömda att misslyckas. Men det är lika mycket ”motattack” som när antilopen försöker undkomma lejonet. Granskarnas övertag är så ohyggligt stort eftersom de äger storyn och bestämmer vinkeln – vad som ska tas med och vad som ska skäras bort.

Har jag någon chans att ändra vinkeln på Grävs debatt från ”motattack” till ”försök till försvar”? Lika stor som en snöboll i helvetet, sannolikt.

Och detta ger ju en fingervisning om varför direktörer och höga organisationsföreträdare skyr Uppdrag Granskning, Kaliber, Kalla Fakta, Ekots Grävgrupp, grävarna på DN, SvD, Expressen och Aftonbladet som pesten. De vet att vinkeln är given och där får inte deras sanning och deras bästa argument plats.

Går det att ändra så relationen förbättras mellan makthavare och grävare? Ungefär lika stor chans som att lejonet skulle bli kompis med antilopen skulle jag vilja hävda. Jag har skrivit om det här.

Med detta sagt tackar jag Gräv 13 för att jag får medverka och ser fram mot en bra debatt. Och senare under lördagen, 13.15, håller jag ett eget seminarium på temat: ”Så gör jag för att hjälpa mina kunder och försvåra för grävarna att skandalisera dem” (OBS: min vinkel). Grävs rubrik är: ”Dags för journalister att bli PR-tränade för att förstå hur ”andra sidan” tänker.”

Öppenheten från Gräv är stor, det vet jag av erfarenhet eftersom jag medverkat flera gånger tidigare (en gång fick jag inför 100-tals grävare intervjua Janne Josefsson) så det är inte osannolikt att både debatten och mitt seminarium sänds via Bambuser och därmed går att följa på nätet.

Intressant? Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman”>Andra skriver om krishantering.

Paul Ronge

4 reaktioner till “#Gräv13: Om ”motattacker”, lejon och antiloper”

  1. Motsättningarna mellan å ena sidan journalister – grävande och andra – och å andra sidan pr-folk på byråer, företag och organisationer, är en rätt ensidig historia. Motsättningarna finns s a s enbart hos den ena parten, journalisterna. På pr-sidan ser man snarare förhållandet som kompletterande och i form av ett samspel. Men journalister betraktar sig som att vara i underläge.

    Och något ligger det förstås i det. Ofta har man betydligt mindre resurser än de företag och organisationer man granskar. Samtidigt har journalisterna en enormt stor fördel i problemformuleringsprivilegiet. Genom att det är journalister som beskriver verkligheten, där alla andra får finna sig att utgöra aktörer, hamnar de facto aktörerna i ett kommunikativt underläge. När verklighetsbeskrivningen väl är satt av journalisterna är det oerhört svårt att ge en annan bild. Journalisterna bestämmer förvisso inte vad aktörerna ska säga, men de väljer vad som återges.

    Jag tror att journalistiken – och faktiskt demokratin – blir bättre av att fler journalister oftare lyssnar på pr-folk när de berättar om sitt perspektiv och sitt arbete. Det behöver inte vara en motsättning mellan dessa yrkesroller. Med ömsesidig respekt för varandras roller kan sannolikt även publiken ges en mer heltäckande verklighetsbeskrivning.

  2. Åh, vad kul det ska bli att diskutera de här frågorna. Finns mycket att säga.
    Ses på lördag!
    Hanna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *