Medieträning, medierådgivning och krishantering

Franska facken som utpressare mot fotbolls-EM

Paul Ronge, 9 juni 2016, 19:43 visad 1 598 gånger Skriv en kommentar

I morgon, när EM i fotboll här i Frankrike invigs, sker det inför  tre hot:

  • Vädergudarna

Det har knappast undgått någon att Paris haft de största vattenmassorna sedan slutet av 1800-talet. Halva Frankrike ligger mer eller mindre under vatten och TV-nyheterna är fyllda av bilder på folk som paddlar kanot till och från hemmet.

  • Terrorister

Nyligen avslöjades terrorister i Ukraina som planerade attentat under fotbolls-EM . Säkerhetsnivån till matcherna är rigorös, det är pass som gäller förutom biljett.

  • Facken

SUD och CGT är de två största facken och de hotar att lamslå Frankrike och skapa kaos inför invigningen i morgon. SUD slår till med landsomfattande transportstrejk, CGT stryper energitillförseln. Allt för att förhindra Frankrike att i demokratisk parlamentarisk ordning ändra lagen om anställning (Loi de travail)

Redan idag innebär stridsåtgärderna stora sopberg i Paris, där jätteråttor kalasar utanför restauranger. ”Vem vill sitta och äta i den här lukten”, frågade en restaurangägare uppgivet i Euronews.

Jag fascineras av hur facken här, utan att verka tänka efter en sekund, hoppar jämfota med spikskor på den vi i Sverige kallar ”tredje man”. Slår där det gör mest ont för helt oskyldiga. Restaurangägare i Paris till exempel, som säkert glatt sig åt en stor extra kundtillströmning. Fotbollsälskare som nu i privata bilar och via komplicerade tågrutter får försöka ta sig till fotbollsmatchen de betalat dyrt för att se.

Första gången jag på allvar fick kläm på den franska fackliga strategin var en brännhet sommar för sådär tio år sedan ( i Frankrike kallad canicule, mycket värre än en vanlig värmebölja, gamla och sjuka dog på kuppen). När det var som varmast (och när turister var som mest beroende) slog busschaufförerna till med strejk. I backen upp mot oss stretade en gammal gumma med två tunga matkassar med svetten forsande ner i ögonen.

Efter det har jag sett hur bönder blockerar motorvägar, hur hela tunnelbanesystemet i Paris upplöses i kaos, hur ett myller av människor sitter på golven och väntar på flyg som inte kommer att lyfta.

Det mest intressanta kommer sedan, när vi slår på TV:n för att höra dessa ofta så koleriska och verbala fransmän ta heder och ära av de militanta facken – som för dem måste kännas som rena plågoris. Icke! Istället visar de flesta ”förståelse”, de ”tycker det är jobbigt, men man måste ha respekt för fackens krav.” Och så vidare.

Ni ska veta att bara 8,1 procent av löntagarna är med i facket i Frankrike. Det gör ”förståelsen” och den makt som facken har här än mer obegriplig för mig.

Jag ser en vändpunkt i Sverige under storstrejken 1980. Sverige var i stort sett lamslaget och media var fullt av reportage om ”tredje man”. Ursinnet bland allmänheten var kompakt och riktades mest mot facken. Som arbetsmarknadsreporter kunde jag följa hur strykrädda facken blev efter det. Allt har därefter handlat om att ”tredje man inte får drabbas”. Också det kan ju gå för långt. Idag tror jag facken upplevas som alltför tandlösa, alltför lite benägna att slåss för sina medlemmar.

Det är ju bedrövligt att det Kommunal nu förknippas med är vidlyftig representation, spritfester och restaurangverksamhet med sexshower, istället för hård kamp för att få upp vårdbiträdenas, brandmännens och de andra viktiga samhällsarbetarnas löner och villkor.

Ett fack som slåss för sina medlemmar blir också mest respekterat av sina motparter i näringslivet. När jag blev ordförande i Aftonbladets journalistklubb på 1980-talet, slogs vi stenhårt tillsammans med grafikerna för högre löner och lyckades också. Jag upplevde aldrig att det förstörde relationerna mellan mig och Aftonbladets dåvarande chefredaktör Thorbjörn Larsson.

Jag tror svensk fackföreningsrörelse måste få lite mer ”jävlar-anamma” och inriktning på medlemsnytta för att hindra det manfall som råder.

Själv hoppas jag också att landets pensionärer och alla de som inser att de en gång ska bli pensionärer bildar en folkrörelse för pensioner man kan leva på. Läget idag är skandalöst och vi är grundlurade av politiker som själva stoltserar med guldkantade pensionsavtal.

Men jag skulle också gärna se att de militanta facken i Frankrike fick en riktig näsbränna, ett svidande nederlag som visar att det finns risker att ge sig på en oskyldig allmänhet och ett fotbolls-EM med metoder som faktiskt handlar om ren utpressning.

Kanske skulle det behövas en fransk översättning på det gamla svenska ordspråket: Lagom är bäst?

Paul Ronge

  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Skriv en kommentar