Medieträning, medierådgivning och krishantering

För Sossarnas idédebatt är empatin pusselbiten!

Paul Ronge, 1 januari 2011, 12:40 visad 4 867 gånger 3 kommentarer

Idédebatten inom socialdemokratin är nu igång. Den förs i  Tvärdrag,Aftonbladets ledarsida och bland allt fler socialdemokratiska debattörer och bloggare i hela landet. Lena Sommestad, den första som frimodigt redovisade att hon kandiderar till ny partiledare, har stor del i att denna idédebatt äntligen kommit igång, bland annat med en bloggpost som, när jag skriver detta, har cirka 150 kommentarer i en intensivt livfull diskussion.

Jag har under julhelgen bloggat både om ”Primegate”, om socialdemokratins kris och om Sommestad som tvingar fram en diskussion om politiken. Trots att jag står utanför all partipolitik, som en betraktare från läktaren, är jag fascinerad av det som nu händer. Möjligtvis spelar det in att jag i över två decennier som journalist på bland annat A-pressen, Rapport, Aftonbladet och Expressen bevakade svensk inrikespolitik.

Vilket för mig till ämnet. Jag är en jämförelsevis  lyckligt lottad person. Jag har god ekonomi och har i många år kunnat betala mycket skatt, utan att behöva utnyttja varken F-kassa eller A-kassa. Jag har en fin familj som hittills sluppit sjukdomar och tragedier. I drygt 35 år har jag fått försörja mig med det jag älskar mest: Att skriva och sedermera med medierådgivning och krishantering. Jag har haft enorm tur i livet och idag känner jag stor frihet. Med all logik så vore jag en given Moderat. Har Socialdemokraterna över huvud taget någonting för att försöka nå en sådan som mig?

Mitt svar är ja. För jag tror människan är sammansatt och att väljarna inte bara reagerar på så enkla stimuli som: ”Vad tjänar jag själv på?”.

Något av det bästa som sagts självkritiskt i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, jag vet inte av vem och jag hittar det inte när jag googlar, lyder ungefär så här:

”Förr var vi ett parti för vinnarna i samhället som stod solidariska med dem som lyckats sämre, idag är vi ett parti för förlorarna i samhället som missunnar andra att  lyckas bättre”.

Det här var också ett viktigt budskap i Mona Sahlins märkliga avskedstal. När hon berättar om människor som lovade rösta på Socialdemokraterna TROTS att de har det bra och TROTS att de bor i villa!

Låt oss se på detta som om det handlade om en familj:

Lena Sommestad har ju självklart rätt i att tillväxt inte bara kan definieras som en ökning av BNP. Det är samma sak som om familjeförsörjarna sliter som djur hela året, jobbar övertid, inte träffar sina barn, försummar sitt samliv och undviker vänner för att på årets sista dag hålögt utbrista: ”Titta vad stålar vi drog in! 15 procent mer än förra året!”

Drar vi in pengar vill vi inte bara konsumera, njuta, åka på utlandssemestrar och dricka dyrare viner. Vi vill sannolikt också satsa på att våra barn får utbildning, vi hjälper säkert våra åldersstigna föräldrar om de behöver det, får någon släkting ekonomiska problem på grund av exempelvis sjukdom så går vi in och stöttar. Där kommer vardagssolidariteten in i bilden och översatt på samhälle betyder det: Bra barnomsorg, mindre barngrupper, möjlighet till högkvalitativ utbildning för alla, pensioner man kan leva på, bra sjukvård och äldrevård och äldreboende med service för dem som vill ha det. Och för att påminna om Per Albin Hansson, det goda hemmet gör inte skillnad på sina barn, utan förmånerna måste gälla alla, rika som fattiga.

Men. Vi måste dra in pengar, på riktigt! Annars finns inte medlen att fördela. Där kommer tillväxten in. Som ett medel, inte som ett mål i sig (jämför med de hålögda föräldrarna ovan). Därför måste vi stötta storföretagen och exportindustrin. Vi måste gynna småföretagsamheten och ge dessa företagare större möjlighet att lagligt plocka ut vinster från sina företag,  utan brandskattning och missunnsamhet.

Politik är  komplicerat och evolutionärt. De viktigaste framstegen är ofta ur journalistisk synpunkt tråkiga och odramatiska, som när Olof Palme reformerade familjepolitiken i början av 1970-talet så kvinnorna kunde komma ut i arbetslivet, bland annat genom slopad sambeskattning.

Men vi PR-konsulter har lärt oss något i vår profession: Det är att nästan hur komplicerad verkligheten än ser ut för en kund kan strategin i princip alltid sammanfattas i ett huvudbudskap – en bärande balk som de övriga budskapen sedan hängs upp på. Och jag tror Socialdemokraternas huvudbudskap måste ligga just här: ”Vi är ett parti för de sämst ställda, men också den majoritet löntagare som har bra och välordnade liv”. Majoriteten som samtidigt är solidariska med de som lyckats sämre och inser att de själva också behöver ett stöd via samhället för deras lycka kan vända.

Där finns Socialdemokraternas chans att så småningom återerövra regeringsmakten. Jag tror inte de kan bli bättre än Moderaterna på att med sin politik ekonomiskt gynna ”medelklassen”. Det finns alltid ett jobbskatteavdrag till att göra, alltid någon ny besparing att ta till för att sänka skatten ännu mer. Där kan Socialdemokraterna bara ”följa John”. Men de välmående väljare med lyckliga välordnade liv som inte bara ser sin egen plånbok  – där finns en potential.

Moderaterna har idag ett bergfast stöd och Fredrik Reinfeldt kan historiskt bli den mest populära och landsfaderliga statsministern sedan Per Albin Hansson. Mycket är välförtjänt, med jobbskatteavdragen och den skickliga hanteringen av svensk ekonomi i krisen. Men Moderaterna saknar i sin politiska framtoning empati. Jag skrev om denna empatibrist redan den 13 januari 2010 och under det år som gått tycker jag den bilden gång på gång tyvärr har bekräftats.

Vi är många, bland andra Moderaten Judit Burda och jag, som kritiserat empatibristen när det gäller F-kassereglerna där allt fler mycket sjuka blivit fruktansvärt illa behandlade. Men Moderaterna, som drivande kraft i Alliansen, lyssnar inte på kritiken. Där finns moderata undantag som Kent Persson i Örebro och Mary Jensen som hårt drivit vikten av empatin. Men det har blivit allt lättare för byråkrater i Försäkringskassan att åsidosätta läkares medicinska utlåtanden även  om att patienter är helt arbetsoförmögna.

Även A-kassan försämras nu.

Här skulle Socialdemokraterna kunna hitta sin pusselbit att återfå en dynamisk roll i politiken. Skuldbelägg inte de som är friska och lyckligt lottade, som har jobb och drar in pengar i samhället! Appellera till vår vilja att bidra till att också de sämre ställda får det bättre. Argumentera för var högre skatter gör samhällsnytta och hjälp till att kritiskt granska och bekämpa den destruktiva byråkrati som gör att vi vanliga medborgare idag misstror landstingets sjukvård, äldrevård etcetera.

För alla ”socialmoderater”  de som står och vacklar mellan höger och vänster och formar den så kallade mitten – vore det oerhört välgörande med en Socialdemokrati som försökte vinna dem med en egen politik, inte en som agerar ”följa John” efter Moderaterna.

Andra röster bloggar intressant om Socialdemokratins kris

/Paul Ronge

Uppdatering: Idag den 1 januari 2011 startar SSU:s Tvärdrag, som de skriver, den största eftervalsdebatten i arbetarrörelsen om Socialdemokratins kris. Dess chefredaktör Daniel Suhonen har redan tidigare efterlyst en ”varm blick på världen”.

  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

3 kommentarer till “För Sossarnas idédebatt är empatin pusselbiten!”

|
  1. Michael M H skriver:

    Med hjärtat stukat till vänster och med örat mot det obefintliga järnvägsspåret blir det till en riktigt fin melodi.

  2. Socialdemokratin har lärt oss att solidaritet med de svaga och jämnlikhet på sista raden, som det heter på affärsspråk, är det som gäller. Det har det gjort i fyra, fem decennier. Samtidigt har det förekommit rapporter om missbruk av den främsta symbolen för solidariteten – socialförsäkringssystemet.

    Nu har Alliansen regerat i fyra år och genomfört något som liknar en bantningskur, för att inte säga detox. Alla skall arbeta och göra rätt för sig, heter det. Ingen skall klemas bort. Frågan är om tillräckligt många svenskar tycker att det redan har gått för långt. Att Sverige redan är på gränsen till ihjälbantat och att socialförskringssystemet återigen behöver lägga på sig nya kilon. För det är vad du föreslår, Paul, när du säger att allt fler mycket sjuka blir väldigt illa behandlade. Några kontrollfrågor:

    1. Kan det beläggas att detta är ett nytt fenomen som uppstått de senaste fyra åren tack vare regler som Alliansen har infört?
    2. Kan detta enskilda problem sägas väga tyngre än den bantningskur av kostnaden för socialförsäkringssystemet som Alliansen driver?

    Om jag som välmående medelklass upplever att landet Sverige mår bättre och står bättre rustat inför framtiden, är det en felaktig uppfattning? För att en grupp individer i samhället behandlas osjysst av Försäkringskassan? Är detta ett enskilt problem för Ulf Kristersson att åtgärda eller är det en anledning att rösta på Socialdemokraterna?

    Jag tror att du har rätt i att en del av majoriteten kan tänkas välja bort Alliansen för att de upplever att detta enskilda problem inte kan eller kommer att åtgärdas av Alliansen. Däremot är jag mer tveksam till att flertalet svenskar upplever att Alliansen har förstört den institutionaliserade solidariteten i Sverige och därför önskar byta regeringen. Jag tror att Reinfeldt är ytterst medveten om vikten av att inte förlora upplevelsen av business as usual. Solidariteten är det som gör Sverige svenskt. Talla på det och du kan aldrig få regera.

    Själv blev jag mycket inspirerad av Mona Sahlins tal till förtroenderådet. Inte minst insikten om att individens självförverkligande är en del av socialdemokratins kärnvärden. Något som i dagens samhälle lika gärna kan ske via eget företagande som genom anställning. Det vittnar om att hon förstår den strukturomvandling som Alliansen försiktigt genomför. Valet visar att löften om återställare inte vinner folkets förtroende. Istället är det nya uttryck för solidaritet och jämlikhet som behövs. Där håller jag med dig om vikten av att inte klanka ner på de som lyckas, utan poängtera värdet av att fortsätta som förr med att stötta de svaga. Det har vi alltid gjort. Det är inget nytt. Vilket betyder att det inte räcker för att vinna val.
    Däremot tror jag Socialdemokraterna har en chans om de exploaterar mångfald i sin vidaste bemärkelse som ny grogrund för solidaritet. Man skall ha rätt att leva sitt liv och förverkliga sig själv helt enligt egen filosofi. Därvidlag är hela folkhemsideologin en gigantisk bromskloss. Den bilden förutsätter homogenitet, men dagens samhälle är heterogent och det är en växande trend. Att bygga in solidaritet mellan människor som är olika, och därför inte automatiskt respekterar varandras livsval, vore en ny angelägen uppgift för Socialdemokratin. Jag hoppas att de ser och väljer att anta den utmaningen.

    vänligen
    Jacqueline Kothbauer

  3. Paul Ronge skriver:

    Jacqueline: Tack för din tankeväckande och intressanta kommentar.
    jag står som jag skrev utanför partipolitiken, men till dina frågor vill jag säga:
    1) Jag vet att S började skruva åt kraven i F-kassan redan under Perssons tid, men jag är övertygad att det går att belägga rent empiriskt att dödssjuka och arbetsoförmögna idag blir mycket mer illa behandlade än då. Jag vill inte ha en återgång till hur det var förr, men jag vill ha regler skrivna så att sådana uppenbara fall av människomisshandel som det som hände Annica Holmquist inte blir möjliga i framtiden. (Se mina eller Judit Burdas bloggposter i ämnet).
    2) Ja, de enskilda fallen av dödssjuka som tvingas söka jobb trots läkarintyg om att de är arbetsoförmögna väger alltid tyngre än makroekonomisk bantning. Politik kan inte drivas enligt principen: ”för att göra omelett måste man krossa ägg”, när det handlar om människor.
    Om du som ”välmående medelklass” upplever att landet Sverige mår bättre med Alliansen så är det en fullständigt hedervärd uppfattning. Jag respekterar den fullt ut och idag är den uppfattningen ju i klar majoritet hos svenska folket.
    Men jag vill också se ett alternativ som inte kopierar den politiken utan lägger till ett kraftfullt element av empati – om du lyssnade på Reinfeldts jultal fanns ingenting av empati med dem som står utanför arbetsmarknaden som sjuka och arbetslösa. Det närmaste han kom var att funktionshindrade ska hjälpas in till jobben.
    Empatin kan alltså, äkta känd, rätt driven och utan skuldbeläggning av dem som har det bra, bli Sossarnas ”usp” (unique selling point). Så tror jag det också var under alla de framgångsrika åren. Någonstans efter Ingvar Carlssons regeringstid tappades det bort.
    Mona Sahlins tal tycker jag i sak inte är värd någon beundran (även om det nog var det skickligast framförda tal hon hållit). Hon gjorde ner den politik de gick till val på. Varför ställde hon inte kabinettsfråga? Hur kunde hon se väljarna i ögonen och stenhårt plädera för en rödgrön allians med vänsterpartiet hon inte trodde på? Hennes tal sammanfattar hennes gärning så här: ”Jag ville vinna valet för att bli statsminister, inte för en politik jag ville genomföra som statsminister. När Palme sa: ”Politik är att vilja”, så menade han nog inte bara ”politik är att vilja ha makt”.
    Att ”bygga in solidaritet mellan människor som är olika” som du föreslår tror jag är en klok inriktning, där är vi helt ense.

|

Skriv en kommentar